Det här är ingen jävla blogg.

17/11 -93, Onsdag på Landbyska

1993-11-17T21:35:00.000+01:00

Sitter här mol allena eftersom Nelly är på toa och sätter på sig kläderna hon lånade av mig. Jag rullade 22 cigg medan hon stod och försökte övertala folk i telefon att komma hit. Nu är hon tebaka.

16/11 -93, Tisdag på Ritorno

1993-11-16T21:33:00.000+01:00

Har just skilts åt från S som skulle till skolan, och tyvärr är jag galen i honom. Han är den sötaste och sexigaste och underbaraste i världen och jag är övertygad om att han är på väg att tröttna. Verkade han inte lite likgiltig i morse? Fast det gjorde han väl inte egentligen, förutom att han ville åka till jobbet tidigare än nödvändigt, och att han eventuellt ville vara hemma och ta det lugnt ikväll, alltså inte träffa mig. Men han verkade en aning tveksam när vi stod på perrongen och tog farväl.

Problemet är ju att även om han verkat minst sagt intresserad de senaste dagarna så får jag ändå för mig att han när som helst kan inse att jag inte är mycket att ha. Det känns som om jag på inget sätt kan motsvara hur underbar han är. Jag känner mig fulare än någonsin till exempel. Och löjligare, framförallt när jag försöker pressa fram kärleksbevis. I lördags på Makalös började jag bråka på honom om att han bara visade att han tyckte om mig när han var full. Herregud. Det kan bara skyllas på att timmen var sen och ölknyckarskörden varit god. Det slutade med att vi stod i kylan utanför, lutade mot ett skyltfönster, och jämförde hur osäkra vi känt oss på den andres intresse.

Tidigare på kvällen som för övrigt var himla kul, bortsett från att jag som vanligt tycker att jag betedde mig fjantigt, men det går väl över med tiden, så hade han pratat om att vi borde åka bort tillsammans en helg, nästnästa till exempel. Och när vi varit ute har han väldigt flitigt hållit om mig och pussat mig och så. Och igårkväll, efter lite sömn i helgen och en tolvtimmars arbetsdag så traskade han hem till mig p.g.a. pur längtan. Så han verkar ju en smula intresserad, men vad jag grubblar över är om jag visar mitt intresse tillräckligt mycket. Jag är ju en aning livrädd för att visa mest intresse och besvarar hellre hans än tar egna initiativ, ängslig att de ska bemötas med kyla.

Dessutom är han ju så fruktansvärt söt att det tar emot att titta på honom med vetskapen om att det är mig han ser när han tittar tillbaka. Måste vara en himla kontrast mellan våra upplevelser. Ack ack ack, vad olidligt att inte vara säker på hans kärlek. Och det kan jag väl inte bli förrän han vill tillbringa varje sekund av dygnet med mig. Dessutom denna oro över att inte ha ansträngt mig nog i hans sällskap, att ha tagit honom för given understundom.

Ha, till Nelly har jag minsann sagt att det hör till att oroa sig och vara osäker. I mitt eget fall är det dock svårare att se detta som en förälskelsedetalj. Nu förstår jag precis vad hon menar med att varje gång man skiljs åt så tror man att man aldrig får se röken av honom igen. Eller snarare att nästa gång så har fjällen fallit från hans ögon och vad det än är som attraherat honom hos mig så är det väck. Jag får väl helt enkelt säga samma sak till mig själv som jag sagt till Nelly: "njut så länge det varar". Och nu måste jag plugga.

Jag står inte ut, jag är alldeles kollrig av kärlek och längtan, som det är nu verkar det inte bli något London för min del i vår. Jag kollade just när han har namnsdag och det är tack och lov ganska snart, den 26:e december, och tanken på att fortfarande umgås med honom då, vid jul, gjorde mig alldeles lealös av lycka. Och då kom jag att tänka på det där med London, för i fredags så avslöjade jag till sist mina planer och då sa han att han tyckte det var tråkigt för hans skull, och jag sa att han inte kunde veta hur han skulle känna för mig om två månader. Just då kände jag mig behagligt avslappnad för egen del.

Och nu kom Magnus och Vickan som jag fördrivit en trevlig stund med genom grönavågen-drömmerier, u-landspolitikkritik och Trash Bar-funderingar. Vad jag tänkte skriva var att då kändes det helt ok att lämna S för London, uppblandat med att jag ville testa honom, se om han brydde sig. Och det verkade han ju göra.

Det satt några bebisar här förut i sällskap med sina mammor och jag glodde lyckligt på de runda små huvudena och kände starkt för att skaffa en egen besse med S. Men egentligen är det så att vi måste sluta med vårt osäkra sex och använda kondom hela tiden istället för att köra avbrutet. I natt var det bra nära. Jaha, nu har jag börjat tänka på i natt igen och det innebär att Husserl blir lidande.

12/11 -93, Fredag på Ritorno

1993-11-12T00:40:00.000+01:00

Servitörgalningarna sitter och garvar med sina kompisar, annars är det lugnt och skönt här. Klockan är halv elva, "bara" tänkte jag skriva men det hade känts duktigare om den var nio eller nåt.

Jaha, nu verkar S intresserad igen. Alltså är jag lite mer cool och distanserad. Hemma hos honom efter flipper på Tivoli i tisdags så höll vi på hejvilt i sängen och pratade lite emellanåt, bland annat om vad vi haft för oss med det motsatta könet sedan våra respektive långa förhållanden tagit slut. För hans del hade det inte varit mycket, en arbetskamrat från Pressbyrån som han datat och en lärarkollega i 40-årsåldern som förfört honom efter en personalfest. Vad som varit innan dem mindes han knappt, påstod han. Och så sa han att jag var den första han träffat som han ville ha ett förhållande med, oj oj oj! Är snubben desperat eller vad? Så att han inte ringde vare sig på onsdagen eller torsdagen var inte så mycket oroande som irriterande, jag ville ju träffa honom.

Däremot ringde jag, för första gången, och pratade med hans telefonsvarare igårkväll, men han ringde inte tillbaka innan jag stack till Pelikan där jag satt och surade en smula tills jag upptäckte att Magnus kompis är sambo med filosofi-Anders och pianist i hans band Diamond Dogs vilket gjorde mig helt exalterad. Att han verkade småstöta på mig genom att föreslå biljardspel och preliminärinbjuda mig till deras releaseparty tog jag med ro eftersom tjejen bredvid honom verkade vara hans flickvän. Tyvärr visade det sig att de bara var vänner och då hade jag redan gett honom mitt nummer. Men det är nog ingen fara, jag är ju en sån tönt att det lyser lång väg!

Men hursomhelst har jag märkt en viss förändring hos karlkräken nu på sistone, en inte så stor men ändå. När jag satt på 6:an i tisdags och ältade S:s ointresse så verkade killen vid samma bord väldigt angelägen om att inleda en konversation, frågade vad jag skrev och ville låna pennan och klagade lite över de trista texter han skulle läsa och så, trots att jag satt där i min dagbokskokong och var extremt asocial. Och på Trash Bar igår spelade Vickan och jag bland annat mot två amerikaner varav den ena när vi skakade hand efter matchen ville veta vad jag hette och pratade på om att han jobbade i Kista som dataforskare. Sen dök sångaren i In the Colonnades upp och slog sina lovar väldigt envist utan att säga ett ljud, och när jag skulle påminna Vickan om hur han stött på mig i sin fylla en annan gång så började hon yla högljutt om att han ju gick omkring som en annan hök nu runt mig och spanade. Finns inte en chans att hennes röst undgick honom.

Men varför jag rabblar allt detta är inte enbart för att smörja mitt ego, för det är ju knappast några märkvärdiga uppskattningsbevis det är frågan om, utan mer för att jag tycker att det är rätt lustigt att det dyker upp killar med viss initiativförmåga nu. När de hållit sig undan så länge alltså. Men jag mottar gärna fler indikationer på att S:s förtjusning inte beror på desperation och "man tar vad man får". Lite gillande från den där Nikko skulle ju inte skada t. ex.

Just det, när jag kom hem igår natt så hade S ringt två gånger och han lät så himmelens söt att jag faktiskt sparade hans meddelanden för att Nelly ska kunna lyssna om hon har lust. Fast vad jag tycker om honom vet jag inte. Nelly frågade fordrande om jag var kär, men det är jag ju inte. När vi satt på Pelikan och innan dess också för den delen kändes det som att jag längtade efter honom, men sen på Trash Bar försökte jag känna efter hur det skulle vara om han plötsligt kom in där och då var jag rätt likgiltig. Men också koncentrerad på biljarden förstås. Och nu längtar jag mycket efter honom, det gör jag, och i morse lyssnade jag på hans meddelanden två gånger, men jag kan ändå inte påstå att jag är fullständigt panikslagen av saknad. Vi får väl se, ikväll träffas vi antagligen. Men att han inte läser några böcker oroar mig redan.

Nu har jag som en annan tönt i stort sett tvingat Nelly att gå och lyssna av min telefonsvarare för att hon ska höra hur gullig S lät. Annars har vi väldigt trevligt suttit och pratat barndoms- och Londonminnen. Snart ska hon gå och jobba igen och jag ska fortsätta plugga Husserl som skriver så hisnande svårbegripligt och vackert. Jag blir alldeles kosmisk inombords.

10/11 -93, Onsdag på 3:an

1993-11-10T22:22:00.000+01:00

Hade en hektisk gårkväll på Kvarnen. Nelly drack, Elvira var med, bekanta sprang omkring och S stod i baren med sina kompisar. Jag som hade räknat med att han inte ens skulle dyka upp, men det gjorde han och intresserad verkade han till och med. Så kvällen slutade hemma hos honom där han hävde ur sig kärleksförklaringar utan like. Åtminstone att han ville ha ett förhållande med mig. Kompisen Nikko verkade lite surmulen av sig, han var i och för sig spik nykter och jag ska försöka att inte bekymra mig.

Har nog aldrig varit på universitetet såhär tidigt, det är väldigt lugnt och stilla. S skulle till jobbet och jag har inget emot att sitta här och samla mig innan Husserl och Quine. Men en liten macka måste jag nog ha trots allt.

9/11 -93, Tisdag på Café 6:an

1993-11-09T12:02:00.000+01:00

Ok, jag har fått mitt straff. I lördags blev jag kär i den korkade dvärgen och vips avtog hans intresse. Eftersom han inte längre är en tönt så kan han ju inte vara intresserad av mig, och det stämmer.

När han kom hem till mig i lördags hade han köpt ett par strumpbyxor åt mig, och han var så ruskigt söt att jag snabbt satte igång att leta efter tecken på att han hade tröttnat. Och saken är den att på söndagen verkade han en smula uttråkad av mitt sällskap, ville inte bara gå omkring och drälla hemma hos mig t. ex. Så vi spelade flipper och biljard och vid ett tillfälle tittade jag upp och då stod han och såg på mig riktigt kärt, men det gick snart över.

Och igår ringde han och kunde inte gå på bio för att han hade så mycket att göra och jag blev alldeles illamående av insikten om att han hade tröttnat. Sen ringde han iallafall igen och ville komma över och laga sina jeans (som han förmodligen letat fram för min skull, men ändå). Och så satt vi och kollade på tv och inte tillstymmelsen till komplimang kom över hans läppar. I morse såg han gillande ut när jag satte på mig min gröna klänning och när jag bekymrade mig över att inte se tillräckligt intellektuell ut så sa han att jag inte behövde göra det för att jag såg så sexig ut. Ja jag vet inte. Egentligen är han väl inte så annorlunda mot förra veckan, även om jag föreställer mig att han verkade mer kärt nervös då. Nu ter han sig så cool och nonchalant på nåt sätt.

Ack om jag ändå fick några blommor snart. Det är bara det att jag inte längre känner mig som "någon som han verkligen vill bjuda på saker", som han sa på Tivoli i onsdags. Då satt han minsann och strålade. I och för sig vågar jag knappt möta hans blick numera eftersom han är så söt. Jag känner mig verkligen fenomenalt sårbar nu i och med att jag behöver hans intresse, kanske är det därför jag överfört makten på honom och får för mig att han ser mig som en klängranka. Visserligen verkar det lite underligt att skulle ha förlorat intresset för mig helt och hållet sen i lördags och han ger vissa vinkar om framtiden fortfarande (att jag kan få låna en av hans väckarklockor, att jag måste släpa mig hem till honom någon gång, att vi måste prova ett annat kondommärke) men han verkar inte upplagd att ge mig presenter direkt. Fast det gjorde han inte förut heller, blommorna var ju en total överraskning.

Hursomhelst så drar jag mig för att ta initiativet till ömhetstecken och det är ju lite löjligt egentligen om vi nu sitter i varandras armar i soffan t. ex, men det känns som om jag riskerar att kväva honom om jag går för hårt fram. Usch, att jag ska behöva känna mig så efterhängsen. Det hade verkligen varit till stor hjälp igårkväll om han fått ur sig en tiondel av de intressehintar han överlämnade i lördags. Han ville åtminstone komma och lyssna på Teddybears på Kvarnen ikväll, men jag får ändå för mig att han är på vippen att tråkas ihjäl av att umgås med mig. Kan ha att göra med att jag känner mig så himla mesig nu jämfört med förra veckan.

Nä vad är det här att tjafsa om egentligen. Men jag måste få ur mig det. Och sen är jag så himla pilsk också, det liknar ingenting. Jag vill att allt ska vara som förra veckan! Att det är han som vill ses och så. Och som ger mig blommor med kort där det står att han tänker på mig. Och att jag känner ett övertag istället för att projicera det på honom. Det känns som att bara för att jag är intresserad så tycker han att det inte är någe spännande längre, att jag är trist. Kanske för att jag känner mig trist, jag får sluta med det. Till ikväll måste jag arbeta fram något slags självständighet och oberoende så att jag kan distansera mig lite och umgås med honom utan att sitta och vänta på tecken och bara få dem helt enkelt. Om det inte redan är för sent. Så att han förstår att jag bara försöker verka oberörd och cool.

Lustigt att den osäkre desperate tönten plötsligt förvandlats till en självsäker och kräsen Casanova. Men så är det. Jaja, jag har bara känt honom i drygt en vecka, jag klarar mig utan honom. Det är bara det att det skulle kännas som ett fruktansvärt nederlag om han tröttnade. Att en kille som ger mig blommor och komplimanger vaknar upp och inser att jag inte var värd det annat än i hans drömmar. Att det inte var mig han föll för utan någon han såg i ett förvirrat töcken.

Ok, han har ju sagt saker som tyder på ett intresse av att ses igen, det har han. Men jag väntar ändå på att han ska säga något om att det inte är någon idé att ses igen, och varför skulle jag göra det om han inte gav sådana signaler? Fast han var rätt öm i natt, tog i mig på ett kärleksfullt sätt. Det kanske var i sömnen. Vad vet jag? Kanske han också bara försöker verka cool.

Om jag ändå inte kände mig så himla tråkig. Jag kände mig mycket mer spännande förut.

6/11 -93, Nelly på Trash Bar

1993-11-06T22:07:00.000+01:00

SPECIELL...här är jag, gliiider in på Trash Bar i (nästan) ylletröja och (nästan) halsduk. När jag sedan går på toa kommer jag (nästan) inte in igen! Vi spelar biljard och vinner till slut.

Nu är klockan över två och alla har svart och långt hååår utom jag!

A sitter bredvid och röker, tittar ut i stimmet, slänger ciggen och tar en klunk öl. Varför har inte jag långt hår?

6/11 -93, Lördag på Ritorno

1993-11-06T22:01:00.000+01:00

Det var ett tag sen jag skrev sist, måste ha varit innan jag datade Mattias vilket för övrigt inte gick något vidare bra. Om han ändå hade verkat avguda mig, men ointresset var ömsesidigt. Förutom att jag inte hade något emot ett litet ennattsstånd, och det hade uppenbarligen han.

Men Makalös är verkligen utan sin like, för redan på lördagen så träffade jag en annan kille som av allt att döma är rätt förtjust i mig. Kanske var det för att jag var läskigt full och tedde mig som ett lätt offer, men jag var hursomhelst omgiven av pojkar natten lång, bland annat av den här som jag spanade in när jag stod i kön med Doris, David, flickvännen och Hasse, och han stod innanför fönstret.

Nu kom pappa.

Och nu är jag alldeles för snurrig inombords för att kunna plugga tyvärr. Jag har dessutom proppat i mig en macka och känner mig tjock, trots att jag "bantat" rätt bra sen förra torsdagen. Fast jag vet inte, jag kanske lurar mig själv. Jag ska börja skriva upp allt jag äter, för att jag går omkring vrålhungrig brukar inte leda till någon viktminskning i vanliga fall.

Så, nu skrev jag vad jag ätit igår och idag i projektdelen i min Filofax. Det lilla jag åt igår visade sig vara en hel del iallafall. Alkohol är verkligen ett problem, det är ju inte direkt kalorifattigt men utan det vill jag inte vara. Får minska på maten istället! Bakfull eller i sällskap med en kille brukar jag klara av att inte tänka på mat.

Killar ja. Den där jag spanade in fattade tycke för mig och övertalade mig att följa med hem till honom vilket jag knappt minns eftersom jag slitit hårt med mitt ölsamlande och bland annat kommit över en romåcola som jag lyckligt hällde upp i mitt glas. Vilket redan innehöll öl, jag är så rolig. Dessutom drack jag upp det.

Iallafall så vaknade jag framåt söndagseftermiddagen hemma hos den här S och han var söt och trevlig och jag gick med på att träffa honom dan därpå, men jag tyckte allt att han var rätt liten och smal. Ända tills vi träffades igen på måndagskvällen så föreställde jag mig honom som en liten blompinne, men riktigt så illa var det inte. Ett himla sött litet ansikte hade han också. Så nu har vi tillbringat två kvällar och nätter tillsammans, om man bortser från lördagen som jag ändå knappt minns, och han är trevlig och glad och söt, men jag vet inte. Ibland kan jag störa mig enormt på hans sätt att prata och vad han pratar om, han kan verka rätt barnslig och töntig. Inbillar jag mig, men kan ändå inte ge Nelly tillräckligt med exempel för att hon ska förstå vad jag menar.

Samtidigt som jag fasar för att introducera honom för mina vänner, dels för att vi ska te oss som Helan och Halvan, dels för att de ska tycka att han är korkad och töntig, så kan jag knappt bärga mig tills jag får hoppa i säng med honom igen. Och han verkar ju inte enbart töntig och korkad. Ibland är han rätt tuff och rolig och skärpt. Kanske är det att han är 29 som stör mig, att jag förväntar mig mer av någon som är såpass gammal. Eller så sitter jag bara och väntar på att grodorna ska hoppa ut ur munnen på honom, vill att de ska göra det. För problemet är ju inte att jag oroar mig över att han inte är intresserad, istället oroar jag mig över att han är för intresserad. Det tyder på desperation, att jag är hans sista chans, inte för att jag är den jag är utan för att jag råkar finnas till hands.

Intresserade killar har alltid verkat frånstötande på mig, kom jag just på. Ju mer intresserade de är, desto kyligare blir jag. Iallafall när det gällde maniac-Micke och kompositörs-Micke. Hoppas att det är därför jag misstänker att S är lite töntig, och inte för att han är det. För egentligen vill jag tycka om honom, men det gör mig också fundersam, ja kanske är det just det som är pudelns kärna. Är det för att jag faktiskt gillar honom som jag vill göra det, eller för att jag vill ha någon att gilla? Och intalar jag mig att han är töntig bara för att han är intresserad vilket jag faktiskt tror implicerar mentala störningar? Ja herregud.

Egentligen borde det inte vara något problem, det är ju bara att umgås med honom så länge jag har lust, det är bara det att han redan verkar ta det här för allvarligt. Visserligen ringde han varken i torsdags eller i fredags kväll, tur för honom. Jag kan åtminstone trösta mig med att han har annat för sig, och ändå vill träffa mig. Men klockan tre i natt ringde han, för att han ville höra min röst, och i torsdags när jag kom hem från universitetet och vi hade skilts åt samma morgon när han klev av vid Fridhemsplan, så hade han åkt tillbaka hem till mig och satt fast en blombukett vid dörrhandtaget.

Båda sakerna är typiska exempel på vad jag brukar drömma om att en kille ska göra för att det är så romantiskt och nu när en kille faktiskt gör det så tror jag att det beror på att han är en tönt. Håhåjaja. Ändå handlar det inte om min taskiga självkänsla, inte bara iallafall, för jag oroar mig en hel del för att Nelly och kompani ska tycka att han inte är värd mig, att jag fallit för en dussinvara. Usch vad jag skriver, jag skäms. Och på kortet som följde med blommorna hade han skrivit "Jag tänker på dig....alltså finns jag!" och det tyder ju på ett visst mått av humor. Och jag vill hoppa i säng med honom nu. Så till viss del handlar det nog ändå om att en kille som faller för mig måste vara en tönt.

28/10 -93, Torsdag på Ritorno

1993-10-28T22:00:00.000+01:00

Eleonor och David har just gått och jag tycker som vanligt att jag under den korta stund som jag satt med dem babblade hejdlöst om allt som inte har med Eleonors mamma att göra. Jag vill så gärna prata med henne om det, men jag träffar henne ju aldrig på tu man hand. Jag försöker möta hennes blick på ett medkännande sätt men jag vill säga något medkännande också. Fast jag vet inte vad. Alla formuleringar ter sig så meningslösa när ingenting jag skulle kunna säga vore till någon hjälp. Jag kan inte få henne att se saken på ett annat sätt eller säga att det går över, det blir bättre sen, eller att hon kan tänka på dem som har det värre för att förringa det.

Jag frågade Claes för någon vecka sedan vad han tyckte, om jag borde ta upp det, för det känns så fel att låta bli. Det är ju ändå det enda jag tänker på när jag träffar henne. Men han tyckte att jag skulle låta henne göra det först.

27/10 -93, Onsdag på Ritorno

1993-10-27T21:52:00.000+01:00

I lördags slog vi runt lite, först på Trash Bar där jag återigen impade på killarna med min biljardtalang (istället för att klä av mig naken), jag började med att stöta i fyra kulor på raken! Sen gick vi till Makalös och där kände jag mig lite deprimerad över att vara ute med två söta par (Nelly + Thomas och Lotta + Janne) och gick fram till några killar och tvingade mig på genom att be om eld. Två av dem gick efter att tag, men den tredje som var den som jag först spanat in, fast bara bakifrån, stannade kvar. Vi snodde öl hejvilt (framförallt jag) så mitt minne är en aning vagt, men jag verkade ha väldigt trevligt. Och han också. Han gjorde mig sällskap på nattbussen fast den gick åt helt fel håll och jag gjorde klart att han inte fick följa med mig hem men att vi kunde byta telefonnummer (jag förutsätter att det var mitt förslag) och tjatade därefter om att han måste ringa först och gud vet om vad mer, det var ju en rätt lång resa och jag minns inget annat.

I söndags, måndags och tisdags utgick jag från att han varit jättesöt och att jag hade gjort bort mig och att han inte skulle ringa. Sen kom jag hem från en videokväll hos Nelly igår och han hade ringt. Vad konstigare var, han lät varken sinnessjuk eller socialt misslyckad. Men jag är rätt viss om att han var ful, förstås. Nåt fel måste det ju vara på honom! Enligt Nelly såg han bra ut, men det tycker hon ju inte bara om Soma och Caesar och dylika utan även om Niklas. Han hade mörkt hår i hästsvans, det minns jag iallafall.

Bara för det sitter just nu en kille som stämmer in på den beskrivningen rakt framför mig, men vad skulle han göra här? Och är det han så spelar det ändå ingen roll, han har fula skor.

Jaha, det verkar som om jag måste ringa honom ikväll. Det är väl lika bra. Men hemskt jobbigt känns det. Så bekymren med att han inte ringde förbyttes efter en minut av glada skutt och utrop mot nya bekymmer. Särskilt om det går så långt att vi ska träffas. För det första: kommer jag att känna igen honom? Tänk om han är helt avtändande isåfall? För det andra: hur ska jag, utan att vara redlös, slippa vara övertygad om att han finner mig helt avtändande? Förstår inte hur Nelly klarade av det här för ett par veckor sen, dessutom spik nykter - hela tiden.

Ska nu till CSN.

22/10 -93, Fredag på Café 6:an

1993-10-22T19:49:00.000+01:00

Har just haft Wittgensteinseminarium. Gunnar, han bara mal och mal. Ibland sticker den där Johan in små fjantiga och ansträngda frågor som bara han själv, men desto mer, verkar imponerad av. För övrigt vill Gunnar prata själv. Även efter två timmars mässande orkar han inte låta de mer försynta avsluta sina frågor. Varje invändning mot Wittgenstein verkar vara både en skymf och en bekräftelse på att Gunnar själv är den ende som verkligen förstår Den Store. Jag brukar inbilla mig att jag har nytta av att gå på seminarierna, för uppsatsens skull, men när jag väl sitter där blir jag så trött på Wittgenstein att jag vill skriva om något annat. Nästa vecka börjar Husserl- och logikmomenten så jag bör ägna mig åt dem istället.

Min inledning på litteraturseminariet igår gick inte strålande direkt. Helt oväntat blev jag chocknervös när jag väl började läsa från anteckningarna, trots att jag utan problem babblat på under Lenas del. Jag blev katastrofalt andfådd och räddades enbart av att en diskussion bröt ut rätt snart, under vilken jag lyckades samla mig. Men jag fortsatte vara helt förvirrad, som om jag aldrig läst texten.

Jag ska gå och gympa sen. Trist att jag verkligen måste tvinga mig själv till motion numera, som att cykla hit t. ex. Det kan te sig så vidrigt att jag blir gråtfärdig. Nu har jag ändå varit disciplinerad och duktig när det gäller pluggandet, har gått upp halv sju varje morgon den här veckan och kämpat som besatt med Blackburntexten. Vilket ter sig rätt onödigt nu efteråt. Jag borde ha gjort bättre ifrån mig.

Stötte ihop med idéhistorie-Niklas nyss, och när jag just avslutat beskrivningen av min B-uppsatsångest och att jag missat seminarierna och fasade så smått för att stöta på Bosse (läraren), vem kommer då gående om inte Bosse själv. Som jag inte sett skymten av på hela terminen. Han verkade inte alltför besviken.

Nu hejade jag lite på en annan kille från idéhistorian och vi utbytte information om nuvarande kurser. Han började skratta högt och nervöst när jag sa att jag gick C-kursen i filosofi. Att det var teoretisk knäckte honom nästan. Ja det är sånt som ger lön för mödan.

Hursomhelst ska jag följa med Niklas och Kalle (som jag borde ha ringt) på premiären ikväll på Wittgensteinfilmen, om det finns biljetter. Ska bli kul, jag har inte varit på bio på ett år ungefär, och dessutom är det kul att göra någonting en kväll som varken är fikande eller supande.

Men en rejäl fylla har jag gjort mig förtjänt av i helgen. Två tillfällen med Nelly har jag nobbat, både för att kunna plugga och för att få sova. Ändå kände jag mig inte ett dugg påpluggad och var dessutom supertrött. Jag verkar aldrig tjäna någonting på att inte supa.

Tänk att dagboken snart är slut! Det känns som om jag inte haft den så länge, men det har jag ju. Sen i början på juli, tre och en halv månad. Jag har massa såna här svarta böcker i dagbokshyllan nu. Alla bär spår av att ha blivit medsläpade överallt.

Ska nu läsa lite ur Essäer om Wittgenstein. Ett himla tjat om honom, men det är den enda bok jag har med mig förutom Filosofiska undersökningar. Och den är jag less på.

20/10 -93, Onsdag på Ritorno

1993-10-20T12:17:00.000+01:00

Har suttit här sen halv nio, först med pappa och sen med Blackburntexten som Lena och jag ska hålla inledning på imorgon. Jag har kämpat med den hela veckan (som därför känts som "en hel vecka" fast det trots allt bara gått tre dagar) och börjar faktiskt få kläm på den nu. Lena ska komma snart, vi hann inte med att gå igenom hela igår.

Pappa verkar för övrigt bisarrt intresserad av mitt liv, den här gången engagerade han sig bl. a. i mitt problem med Germanicus vars löjligt kaxiga och spänt provocerande attityd antagligen beror på komplex för testosteronhalten. Pappa trodde att spännigheten berodde på att han ville vara mer än kompis med mig och det vet jag väl att han vill, om inte ett förhållande så vill han ju iallafall ha sex, men nog borde han ha märkt att jag finner det omåttligt avtändande med posestyrda killar? Det var nog något jag framkallade genom min säkerhet på vår relations gränser, trodde pappa.

Äcklar mig nästan att låta honom få inblick i mitt liv. Vadan detta plötsliga intresse egentligen?

18/10 -93, Måndag på Ritorno

1993-10-18T11:57:00.000+01:00

Pluggar, och det går rätt bra. Intressant är det också, så varför är mina effektiva pluggstunder så sällsynta? Meningslöst att älta detta, jag får väl vara glad att de dyker upp överhuvudtaget och med all kraft bekämpa de sinnesstämningar som omöjliggör allt annat än sängliggande och tv-tittande.

Brevet till Frank är nu klart att skickas iväg, det är banne mig det första minimala lilla steget mot min Londonvistelse som jag tagit hittills. Tiden går för fort! (Det gör den när man inte fyller den med spännande, nyttiga, berikande aktiviteter.)

Oroar mig lite för att Claes inte verkar ha något intresse av att umgås med mig längre, fast det vill jag inte låtsas om egentligen. Att Nelly är mitt i en liten Love story är både kul och beklämmande, det påminner mig om min egen ensamhet och beundrarlöshet. Det ter sig rätt obegripligt ibland för oss båda att inte fler (att knappt några) killar märkbart faller i trance inför våra fantastiska uppenbarelser. Eller är det kanske just det de gör? Nä vad jag saknar är deras initiativ. Claes tyckte t. ex. inte alls att det var något fantastiskt med att Thomas fixat Nellys nummer och ringt upp o.s.v., enligt honom känner de flesta killar krav på sig att vara den som tar första steget. Vilket torde betyda att jag inte lyckats attrahera någon. Vad är det isåfall för fel på mig? Jag kan visserligen räkna upp ett antal, men så anskrämlig kan jag väl inte vara?

När jag åkte hem på nattbussen efter Konstfack förra fredagen t. ex. (efter att ha skilts från Soma som inte verkade ha någonting emot att slå följe med mig. Att han inte gjorde det berodde - inbillar jag mig - på att jag efter två nätter i rad med pilska karlar i sängen när allt jag ville var att sova var i starkt behov av en säng för mig själv. Fast nu ångrar jag mig förstås.) så satte sig en karl bredvid mig och glodde länge medan jag stirrade rakt fram och försökte se omedveten ut ända tills han inledde en konversation som avslutades med att han tyckte att jag var "fin" (inget av mina favoritomdömen direkt) och att han sett mig förut lite varstans. Sen klev han av, och lämnade mig lite gladare.

Och Claes prisade ju mig och kom med skämtsamma(?) lovemakingförslag. Tyvärr har båda dessa komplimanggivare det gemensamt att de vid nämnda tillfällen var berusade. Till och med jag själv brukar tycka att jag är rätt söt när jag är full. För övrigt känner jag mig för det mesta attraktiv enkom för töntar.

Plötsligt dök Nelly upp, och sen Christian, jättekul! Dessutom sitter det en fet tjej mittemot så jag får känna mig ovanligt späd, trots att Nelly återigen har magrat. Och hennes Thomas ringde igårkväll. Grrr. Bara jag som inte har nån! Hoppas innerligt att åtminstone Doris håller mig sällskap i singeltillståndet framöver.

16/10 -93, Lördag på Ritorno

1993-10-16T12:17:00.000+01:00

Nelly har just gått. Eftersom jag försov mig (Gustafs M. Pigg-klocka ringde inte) så hann vi inte fika så länge. Nu måste jag gå på toa.

Annars har ingenting särskilt hänt. I torsdags träffades Nelly, Doris och jag på Tranan och plötsligt dök Thomas (Nellys nye) upp så jag fick chansen att lära känna honom lite närmare. När vi gått till Trash Bar och spelade biljard sa jag till Nelly att Thomas var så söt att jag nästan blev kär. Hon sa att hon visste inte vad som var värst, att jag hatade Nicklas eller nästan var kär i Thomas. Sen satt de och var rätt så söta och jag kände mig lonesome and blue, så när de gick hem fortsatte jag på egen hand till Makalös. Varken den söte killen som vi spelat biljard mot eller Nick var där, faktiskt kände jag inte en människa, men jag lyckades ha rätt trevligt ändå. Garderobskillen från Tranan var där, en gåta hur han lyckats bli så fantastiskt full sen jag sist såg honom. Överhuvudtaget var folk väldigt fulla, jag kände mig riktigt nykter trots all rom som jag fått av Thomas att hälla i min cola inne på toaletten och trots att jag fick två öl till priset av en tack vare bartenderns virrighet.

Hade kunnat få ihop ett helt gäng killar att sova på armen hos men åkte hem ensam, ytterligare luttrad och övertygad om manssläktets enkom sexuella intresse av mig. Om ens det.

14/10 -93, Torsdag på Ritorno

1993-10-14T12:15:00.000+01:00

Ännu en vecka har nästan gått. Igår träffade jag kurskamraterna på onsdagspuben. Bara tre dök upp och dessutom hade de ändrat tiden från sju till åtta när jag hade avvikit från Wittgensteinseminariet i fredags, så jag letade länge förgäves bland alla skränande typer inne i Rotundans mörker där landskampen i fotboll visades på storbildskärm.

Sen kom de, Annika som är 39 men verkar minst tio år yngre, Pepe som är 31 (jag är inte åldersfixerad, men jag vet ju inte mycket mer om dem) och ser lite lustig ut men är väldigt trevlig, mjuk och snäll, och Johan som är 24 och som jag redan från början fått ett mindre tilltalande besserwisserintryck av. Och det håller i sig. Han förutsätter att han vet allt och jag inget när vi pratar ("Celan, med C", sa han när jag skrev upp en artikel han rekommenderade. T. ex.) och jag kämpar för att få honom på andra tankar, men han verkar vara så uppfylld av sin egen briljans att han är oemottaglig för andras. På Wittgensteinseminariet sitter han och ställer uppstyltade, ansträngt "välformulerade" frågor som oftast är poänglösa. Dessutom, höll jag på att skriva, men det är väl ingen personlig brist kanske, så känner han min granne Johan sen grundskolan. Jag nämnde inte att jag haft en flyktig romans med denne, för jag visste inte vem av oss stropp-Johan skulle ifrågasätta omdömet hos. Som om det spelade någon roll.

Inte mycket har jag fått pluggat än, för Magnus dök upp och därefter Nelly vars nye lille prins stod utanför medan hon lämnade sin cykelnyckel till mig eftersom jag glömde mitt lås hemma idag när jag äntligen hade skruvat ihop cykeln. Så jag var tvungen att gå ut och hälsa på honom och han var väl söt, såg lite sliten ut. Antagligen ingenting för mig, jag hann inte se så noga.

13/10 -93, Onsdag på Ritorno

1993-10-13T22:10:00.000+01:00

Idag är det precis ett halvår sen som jag satt här med pappa den där gången. Det har gått fort.

Igår var jag ute med Claes på blott ett par öl. Han ringde inte själv så jag försökte se honom som en Germanicus för att slippa ängslas för att verka påträngande. Jag undrar varför han inte ringde, för han verkade inte ha något emot att ses. Men jag var förstås alltför medveten om att det var jag som velat mest och kände mig inte alls avslappnad och bra som jag är. Speciellt som han bestämt yrkade på att vara hemma vid halv elva för att orka upp på morgonen. Desto nöjdare blev jag när klockan var elva i ett litet nafs, det är märkligt hur fort tiden går med honom. Så kanske hatar han mig inte ändå, även om han inte verkade direkt desperat att ses igen.

Men gud vad jag är självupptagen. Att han var på dåligt humör och föga partysugen berodde ju snarare på att Eleonors mamma är döende i cancer än på mig. När han berättade att läkaren sagt att det efter operationen visat sig vara "mer eller mindre kört", då rämnade en del av världen. Hur kan något så hemskt hända en vän? Det finns ingenting att säga, jag klarar inte av att tänka på det, tårarna börjar redan sippra fram. Men ändå vill jag berätta det för Nelly, att något så hemskt händer någon annan jagar min egen oro på flykten litegrann. Samtidigt som det ökar den.

11/10 -93, Måndag på Ritorno

1993-10-11T19:39:00.000+01:00

Klarade bara två av mina tre "uppdrag" idag, att gå till gynekologen och att fika med Nelly. Däremellan skulle jag ha kopierat på Teknis, framförallt bilderna till Frank som är en liten del av mina Londonförberedelser, men efter att ha köpt ett par skor (underbara!) var jag så svimfärdigt trött att jag var tvungen att åka hem och sova, något annat gick inte.

Så jag har petat in Teknis bland morgondagens aktiviteter som bland annat inbegriper att supa med Claes. Kanske är det postivt att jag på sistone varit omåttligt stressad över att behöva gå ut med vännerna istället för att plugga. Att jag faktiskt stannade hemma på kvällarna vore i och för sig något mer positivt.

Förresten är jag en smula nervös över huruvida Claes kommer att ringa ikväll eller ej. Jag har bestämt mig för att inte ringa själv, för jag är inte sådär lugnt och säkert övertygad om att han tycker om mig längre, efter att ha tillbringat så mycket tid med mig i torsdags. Han hade ju sån ångest för att vi sovit tillsammans (det skulle inte ge Doris ett seriöst intryck av honom) och nu kanske jag har blivit ångestframkallande för honom eller nåt. Vem vet. Synd att jag skulle börja tvivla såhär, det underbaraste förut var ju att jag inte gjorde det, att jag hade haft trevligt och kul med någon som inte å sin sida hade lidit. Jaja. Nu ska jag plugga. Dagarna går så fort och jag är så stressad.

10/10 -93, Söndag på Ritorno

1993-10-10T22:46:00.000+01:00

Känner mig ganska glad efter att ha fikat med pappa, förutom att det var trevligt så blev jag lovad skobidrag, fast jag fick en rejäl ångestknäpp mitt i när jag plötsligt kände mig så hejdlöst misslyckad som fotograf, att alla mina publicerade bilder var värdelösa och skulle hindra en eventuell framtida karriär totalt. Försöker dämpa denna ruelse nu. Jag får komma igen helt enkelt.

Det sitter en JÄTTESÖT kille bakom mig, jag blev kär. Dessutom är jag nästan kär i Claes (Doris kräftskiveromans), på ett vänskapligt sätt förstås. I torsdags tillbringade jag en underbar dag med honom efter att ha kämpat mig igenom litteraturseminariet så bakfull att jag faktiskt sa saker. Kvällen innan var vi på Trash Bar och därifrån drog jag med mig en väldigt söt kille som hette David och på vars arm jag fick sova efter att ha klargjort (flera gånger) att jag inte orkade idka sexuellt umgänge. Han var charmig, men jag sprang av tunnelbanan vid Odenplan med ett glatt "krya på dig" syftandes på hans bakfylla utan att något sagts om framtida möten, för att en kille pratar om hur full han var igår när han får se en på morgonen tolkar jag enbart som ointresse och själv orkar jag inte bry mig faktiskt. Det ska vara någon som är mer intresserad än jag.

Sen iallafall så hämtade jag Claes på biblioteket och vi gick och fikade på Bistron ett par timmar. Han föreslog en promenad i Stora skuggan och jag gick med på det med föga entusiasm men det visade sig mot min förmodan att jag älskar att promenera i skogen, speciellt när det har regnat och löven luktar. Vid strandkanten blev vi kvar ett bra tag och kastade macka, även det ett nöje jag tidigare varit omedveten om. Det enda som störde (förutom att min mage dallrade varje gång jag slängde iväg en sten) var att jag oroade mig för att Claes skulle vara intresserad av mig nu när han och Doris brutit, men nu vet jag att hans intresse är enbart vänskapligt och sexuellt.

Sen åkte vi iallafall in till stan och satt på Mamas and Tapas mellan halv fem och tolv. Sju öl var klämde vi i oss, min föresats att åka hem tidigt och plugga Wittgenstein för att slippa ännu ett bakfullt seminarium kom på skam. Jaha, och så formligen drog han mig med sig hem och efter att ha gett mig salamimackor och spelat egna visor på gitarr för mig så gav han mig en nattskjorta och så somnade vi vackert omslingrade. Mer än en sval godnattpuss blev det inte, tack vare mig skulle jag vilja säga.

Nu har jag i och för sig inget emot att hoppa i säng med honom, fast det har jag egentligen. Det vore dumt. Men det vore så kul att göra det med någon som tycker så mycket om mig utan att vara kär i mig. Det är helt fantastiskt egentligen hur han verkar uppskatta min person, både mitt intellekt och min personlighet och mitt utseende. Det sistnämnda efter sju öl åtminstone.

Jag kan hålla med Doris om att han är lite mossig på vissa sätt, men på det hela taget är han underbar. Tur att han är flint, annars skulle jag nog falla dit. Just det här att jag kan prata med honom oförställt och känna att det går fram, att han förstår och är intresserad, det är fantastiskt! Om jag ska försöka jämföra med Germanicus så är det i dennes fall ett mycket större avstånd oss emellan. Jag tror att det kan bero på att han har ett behov av att hävda sig, att subtilt imponera, som Claes saknar. Med mig iallafall. Germanicus skulle aldrig beskriva sig själv som en mjukiskille t. ex.

Men var jag bakfull på Wittgensteinseminariet! Jag höll på att somna, det var en vidrig kamp jag förde med mina ögonlock.

6/10 -93, Onsdag på Ritorno

1993-10-06T17:29:00.000+01:00

Här igen. Hade en mycket trevlig fikning med Elvira igår då vi författade brevet till Frank och skrek av skratt ideligen. Annars går jag runt och dagdrömmer om London och hur kul jag ska ha där (jag ska åka till Paris i vår med en stor kärlek t. ex.) istället för att grunna på filosofiska problem, vad min uppsats ska handla om och så.

Nelly vill gå ut ikväll och jag vill också men det är ju så att kabeltv:n inte direkt fått mig att plugga flitigare. Det går tvärtom förunderligt trögt.

Måste gubben framför ligga utfläkt i sin stol, det stör.

Jag har nu läst alla 98 paragraferna i Filosofiska Undersökningar som vi har till på fredag. Och jag har läst dem noggrant! Jag är så stolt över mig själv. Intressant var det också, äntligen känner jag en viss sammanhängande förståelse för vad den gode Wittgenstein säger. Här ska det bli uppsats banne mig! Fast nu ska jag fortsätta mitt utmärkta jobb med att läsa om introduktionstexten till imorgon. Att det gick så bra! Att jag får så mycket läst bara jag skärper mig! Det var länge sedan jag erfor något dylikt. (Varför har jag inte suttit såhär varenda dag? O.s.v. o.s.v.) Ger viss förhoppning om att jag ska klara av att läsa de massor jag missat.

6/10 -93, Brev till Frank

1993-10-06T16:44:00.000+01:00

Dear Frank!

We hope that you enjoyed your stay in Spain and that you're healthy and fine.

We regret that we didn't get the chance to say goodbye to you properly. When we couldn't find you in in your bedroom in the morning, we went downstairs into the pub to look for you. You were nowhere to be found, so we left a note with our addresses in case you would like to come and visit us.

Suddenly the alarm went off, and we didn't know what to do. As we had to catch the train we couldn't wait for you. We are awfully sorry if we caused you any trouble.

However, despite of that accident, we are fine. We miss London a lot though, and can't wait to get back. In fact, I (A) am thinking of moving to London i January as I will be able to write my p.e. abroad. Unfortunately, Elvira can't come along as she must continue her studies at home. She'll come and visit me though.

We intended to write to you sooner, we thought that maybe you wanted an explanation to our dramatic departure. When we got back to Stockholm we actually phoned the operator i London to get your number, but neither Devonshire Arms nor your name were registered.
We will enclose some pictures, you look really good with those lightbulbs, don't you think?

Lots of love, A and Elvira

4/10 -93, Måndag, på Ritorno

1993-10-04T16:11:00.000+01:00

En trevlig början på veckan, jag har ringt på två jobb och är nu här! Visserligen inte arla men ändå.

Och en bit bort sitter Kalle från i vintras och jag fnissar nästan vid minnet av min period av fanatisk förälskelse i honom. Hoppas att jag inte blir så fånig igen. Visserligen är jag en smula kär i trubaduren från Ålandsbåten och dagdrömmer om hur vi ska stöta ihop på stan o.s.v. Att jag fyllehånglade med två olika ungdomar ur samma gäng i samband med den där resan vore inget problem alls om inte den sötaste varit så ointresserad sen på Lido i fredags. Inte för att jag lockas det minsta av ett förhållande med en 19-åring men en smula passion från hans sida hade varit trevligt.

Önskar förresten att jag hade fått ett väggbord så jag sluppit sitta här och spana. Wittgenstein väntar. Och det har han gjort länge.

28/9 -93, Tisdag på Ritorno

1993-09-28T15:54:00.000+01:00

Har börjat denna soliga dag på ett något mer aktivt sätt än igår och avslutar den förhoppningsvis inte heller lika slött. Verkligen dags att jag lever som jag vill för jämnan och inte bara korta stunder. Borde ta mig sjutton ställa sängen på vinden. Hädanefter ska det iallafall sys och läsas och pysslas på kvällarna, så det så.

Fast ikväll åker vi till Åbo, jag, Nelly, Lotta och Nina. Kul, men illa för mina pluggbehov. Förordet på Wittgensteinboken är avklarat nu iallafall, så pass mycket uträttade jag igår. Och så läste jag en intervju med den för mig tämligen obekante Carl Eric af Geijerstam som talade så vackert om betydelsen hos det lilla i livet och eftersom jag just haft en ångestknäpp över världens fasor så lät det så lämpligt för mig att också rikta min koncentration inåt och mot de små händelserna och upplevelserna.

Jag oroar mig ofta över att jag inte förmår njuta mer av skönhet. I naturen kan jag sällan slappna av och absorbera för barren sticks och marken är hård och jag vill gå hem och äta mackor. Kanske yoga vore något för mig, en hjälp att lugna ner mig på ett inte slött utan kontemplerande sätt så jag inte flyr från strävande tankar.

Nu har jag läst en del i dagboken och det jag skrev under min dunderångestperiod fick förstås mina tankar att närma sig oro igen, vad meningslöst! Jag orkar inte oroa mig över det okända. Blir alltmer tydligt att det är jag själv som står i vägen för ett harmoniskt sinnelag. Jag känner en sådan stark livslust att allt som hotar mitt liv blir skrämmande på riktigt. Men jag klarar inte att plågas av orotvångstankar på det här viset, de gör framtiden till en börda istället för till ett äventyr.

27/9 -93, Måndag på Ritorno

1993-09-27T11:53:00.000+01:00

Typiskt att när jag nu äntligen nått Ritorno, och inte i gryningen som jag tänkt mig, så drabbas jag nästan genast av mental utmattning och uppgivenhet. Jag är fortfarande på introduktionen av Wittgensteinboken som jag "hållit på med" i en vecka, jag kommer ju inte framåt! Ska bära upp alla mina lättillgängliga tidningar på vinden, inget annat än nyttiga böcker får läsas hädanefter.

Germanicus kom och tog farväl, honom har jag ju inte ringt så det var väl tur att han råkade sitta här.

Synd att jag inte känner minsta städlust trots att jag är harmonisk. Mitt hem har förfallit under depressionen, lampknapparna är kladdiga och travarna är fler än nånsin. Känner stor shoppinginspiration däremot, men vet att studielånet inte räcker till sprättning. Nä, jag vill faktiskt åka hem, även om kökkenmöddingen inte är så lockande. Men jag är hungrig. Tyvärr, för jag bantar ju.

26/9 -93, Söndag på Ritorno

1993-09-26T18:42:00.000+01:00

Att jag inte skrivit beror inte på depression tack och lov, snarare på att jag försökt plugga flitigt. Inte har jag lyckats särskilt bra, men viljan finns iallafall!

I helgen har jag varit barnvakt i Bagis, suttit i soffhörnet i två dygn och ägnat något mer uppmärksamhet åt MTV och mat än åt Wittgenstein. Gjorde inte av med några pengar åtminstone. Igårkväll tittade jag och Gustaf på både Point Break och Kramer versus Kramer, jättebra. Elvira var ute och "tog en öl" med Jocke. Klockan ett ringde hon för tala om att hon inte skulle komma hem så tidigt, suck.

Och nu är jag här, något tidig till min träff med Doris eftersom jag missade det där med vintertiden inatt. Lika bra det, borde alltid ha klockan en timme före. Så nu blir det Wittgenstein.

21/9 -93, Tisdag på Ritorno

1993-09-21T18:36:00.000+02:00

Har fikat med pappa. Det gick bra men nu sitter jag med gråtklump i halsen. Jag behöver verkligen gråta!

De två senaste veckorna har min ångest varit grotesk. I väntan på resultatet av Nicks före detta flickväns hiv-test hann jag övertyga mig själv om att det skulle vara positivt och plågade mig själv oupphörligen med att föreställa mig konsekvenserna av det. Igår fick jag veta att det var negativt men min dödsångest har inte försvunnit spårlöst för det.

Jordbävningen inom mig rasar än, det är så mycket jag är förvirrad över. Vad vill jag, vem är jag? Inte längre abstrakta frågor utan det verkliga kaoset inombords. Vad jag vet är dock att jag inte vill ägna mig åt att förbanna finnar, fetma och annat som jag inbillat mig skiljer mig från mitt VeckoRevy-ideal av en riktig, lyckad människa. Mitt eget jag känns viktigare nu när jag ställts inför risken att förlora det. Att hålla fast vid mig själv, ta reda på vad jag vill, inte låta mig tryckas till marken av min oförmåga att tillfredsställa omvärlden. Inte nedvärdera mig själv. Men det verkar bli ett himla jobb med att få mig själv att sluta känna oförmåga att leva.

9/9 -93, Torsdag på Café 6:an

1993-09-09T18:25:00.000+02:00

Har haft första litteraturseminariet som faktiskt var riktigt intressant. Murdochs engelska är både begriplig och krävande, bra blandning. På rasten satt gamla Lena och jag med några av de andra som verkade trevliga faktiskt, jag längtar redan efter att supa med dem.

Av sådant blev det dock ingenting igår som jag och Germanicus tänkt, för jag var bedrövligt hostig och trött och uträttade verkligen ingenting av värde på hela dagen.

Nu har jag minsann varit på biblioteket också och lånat Wittgensteinböcker. Måste bestämma mig för vad jag ska skriva idéhistorieuppsatsen om. Men jag känner mig inge vidare aktiv utan tvärtom seg och håglös.

6/9 -93, Måndag på Café 6:an

1993-09-06T18:15:00.000+02:00

Har lämnat seminarieeländet hos Bosse (läraren) vid Mariatorget och sen cyklat hit med låtsasintyg på mina futtiga fattandes poäng som jag sedan fick av den buttre indiern på institutionen. Nu sitter jag här med intyg och ångest.

Inte ens att sitta här var någe kul, alldeles för mycket folk plus att jag alldeles nyss flyttade från kanten av en surmulen spanjors bord till ett som är alldeles för långt från någon vägg och med detsamma blev en massa bord vid fönstren lediga.

Undrar bara varför denna vidriga noja dykt upp nu, en och en halv månad efteråt.

Nu på Kungstornet!
Vad gäller det sista jag skrev så påminns jag kvickt om hur jag efter att Timo inte dök upp på vår "date" genast ordnade dagenefter-piller från min gamle gynekolog. Kan vara ett sammanträffande, men det 'är "lustigt" hur jag reagerar när någon jag hoppat i säng med uteblir från en träff. Fast om jag jämför med hur maniac-Micke reagerade när jag uteblev så verkar jag ganska normal ändå. Åtminstone plågar jag mig själv och inte de uteblivna. Ja jag har ju fått en massa erfarenheter under sommaren ändå.

Vad som gör att jag just för ögonblicket är rätt gladlynt är att plötsligt dök gamle idéhistorie-Kalle upp på Café 6:an, jag blev riktigt rörd av glädje och med ens stod Claes och Eleonor där också och knappt hade de hunnit sätta sig förrän även Hasse joinade sällskapet! Tur att jag av sömnbrist var för cool för att bli hysterisk av uppmärksamhetsspridandet. Dessutom har jag inte träffat Kalle på längst tid så jag ägnade mig mest åt honom. Det bästa var dock när jag insåg att jag borde ha flängt iväg till CSN för länge sen och skulle gå, för då stod Micke B. där med skägg och skinnjacka och allt! Jag blev så överrumplad att jag knappt kom mig för med att krama honom. Och till och med han verkade glad över att träffa mig! När jag efter långa haranger om London och filosofin och annat insåg att det var 20 minuter kvar tills CSN stängde så beklagade han att han bara hade en hjälm, för annars hade han kunnat skjutsa mig på motorcykeln. Vad har hänt med honom? Obegripligt. Och när jag brådstörtat sa att vi måste hitta på något snart såg han positiv ut! (Varför har jag klåda i underlivet när jag skrev det där ordet? Psykosomatiskt eller?) Så det var enormt roligt att jag träffade så många vänner därute, och ändå missade jag att registrera David L. på vägen ut förrän det var för sent.

Konstigt nog är jag inte ett dugg trött. Som sagt, ingen sömn och snabba cykelturer lättar ens hjärta. Jag slog helt klart hastighetsrekord på sträckan universitetet - CSN, svischade förbi gröngula ljus som om jag aldrig gjort annat. Bara för att trotsa mamma såklart, hon yrkade å det bestämdaste på att jag skulle åka tunnelbana idag eftersom jag är sjuk och konstigt nog var det ren slöhet som fick mig att cykla, för det är bedrövliga kommunikationer från universitetet till CSN och tillbaka och jag hade mitt tidsschema att passa med knepiga öppettider överallt. Att jag sitter här nu istället för att flänga fram och åter än en gång beror såklart på att CSN inte kunde ge mig något intyg på direkten, ja inte förrän imorgon och kanske skulle det skickas med posten ikväll. Håhåjaja. Men det var 25 tröga nummer före mig när jag trängde mig på en vilsen CSN:are i ett hörn så jag bråkade inte.

Jag ska aldrig sova mer, det här är som en briljant fylla nästan. Minus utåtriktadheten. På tal om den har jag förstås plågats av att jag överhuvudtaget haft några kontakter med det motsatta könet. Vad trodde jag egentligen hade förändrats i mitt uppskattningsbehov sedan jag var sjutton? Samma mesiga viljelösa tendenser som alltid. Förödmjukande helt enkelt. Jag vill vara en sån där tjej som aldrig skulle ligga med en kille första kvällen och jag vill vara det ALLTID, inte bara under vissa pryda perioder. Varför måste jag göra så jävla många misstag för att nå samma slags tillfälliga insikt gång på gång? Det är något lurt med mitt psyke.

Just nu är jag någorlunda som jag vill vara, rätt aktiv och målmedveten (jag ringer mina vänner, bara en sån sak!) men slipper inte mitt förflutna för det. Egentligen är jag både rätt stabil och enormt vilsen, mitt tvivel på min förmåga att leva är oändligt. Ibland känns det som om jag misslyckats fullständigt även om jag jämför mig med en jämnårig i Herzegovina. Att jag skulle skada pappa en liten smula iallafall om jag föll igenom totalt är en klen tröst. Mamma t.ex. Trots hennes svagheter och förmåga att irritera halvt ihjäl mig kan ingen som hon ge mig glimtar av olika sätt på hur ett meningsfullt liv skulle kunna vara. Även om hon inte klarar att leva ett sånt själv för jämnan får hon mig att famla förgäves efter något jag missat chansen till. Känns det som. Ack, man är verkligen fånge i sig själv och bara för att jag skriver såhär kommer gnagandet smygande. Bäst jag cyklar iväg till posten nu.

5/9 -93, Söndag på Thélins

1993-09-05T18:12:00.000+02:00

Egentligen är det bra, jag har pluggat flitigt, men jag rids av en mycket otrevlig döds- och aids- och Nick-ångest i en äcklig blandning. Varför jag börjat grubbla över detta nu är obegripligt (och otrevligt), kanske för att Nick aldrig dök upp med min bok och inte har ringt och på det hela taget beter sig som en skit.

Usch. När det mesta i övrigt är så bra - egentligen inte, inga pengar, sjuk, pappa en idiot, men ändå, inte den där totala meningslöshetskänslan som rått under sommaren - varför ska jag då plåga mig själv med dettta? Måste jag alltid ha mer eller mindre ångest? Varför måste jag mardrömsfantisera om att nås av ryktet om att Nick är HIV-smittad? Jag funderar på om jag borde gå till en psykolog för jag verkar oförmögen att leva ett någorlunda harmoniskt liv nuförtiden (om någonsin, men första halvåret på Ringvägen framstår i mitt minne som en lycklig tid). Och framförallt verkar jag inte klara av att utnyttja min kapacitet, jag bara drömmer om allt jag skulle kunna göra, vilket som en ytterligt klen tröst får mig att se mitt liv som såpass meningslöst och outnyttjat att det inte gör något om jag dör i unga år och inte får några barn att glädja mamma med. Tankegångar som grävts upp ur våren -88, helt klart.

Men det är iallafall så att jag inte vet vad jag ska göra med livet fast jag ändå inte tror på någon objektiv bedömare. Jag måste ju känna själv att jag lever bra, men klarar jag det själv? Just nu tror jag på en intensiv och medryckande kärlek som livräddare.

4/9 -93, Lördag på Ritorno

1993-09-04T18:10:00.000+02:00

Här satt jag och njöt av friden när plötsligt cirka 80 japaner vällde in med småbarn och allt. Förkyld är jag också, blev smittad av Doris i lördags på den för övrigt superlyckade kräftskivan där jag t.o.m. lyckades få en enträgen beundrare som jag hade fullt sjå med att avvärja mig från.

Nu har jag dock svåra snorbesvär och ruskigt ont i lungorna eftersom jag hostar så mycket och så rejält. Min Cocillana Etyfen hjälpte inte ett dugg och dessutom var det bara en liten slurk kvar, så hur ska det gå inatt? Dessutom har pappa ännu en gång visat prov på mentala rubbningar så jag har en grav depression vad gäller familjen. Annars är det faktiskt ganska bra, trots att jag både slöat och ätit bra mycket mer än önskvärt den här veckan. Ändå känner jag mig någorlunda målmedveten för en gångs skull, tack vare filosofin skulle jag tro.

Nu börjar japanerna lätta och jag har pluggat flitigt om Marx' ideologi. Vad tyst det blev! Funderar på om jag ska skriva det där brevet till Frank men tror av någon anledning att det skulle vara lättare om Elvira var med, det blir väl så personligt annars. Jag hade bara 37,1 C imorse, men å andra sidan hade jag 36,8 C häromkvällen så en viss temperaturförhöjning är det ju. Inge kul att vara så här krasslig. Inte har jag lust med någonting heller, att åka hem och slöa ter sig föga lockande eftersom jag tillbringade hela gårdagen i sängen. Egentligen vill jag bara plugga men jag har så svårt att koncentrera mig. Hoppas Frasse kommer snart så jag får ägna mig åt något annat än McLellans Ideology.

Konstigt, trots mitt förmodade ointresse av det motsatta könet är jag ändå mycket medveten om en rätt så söt kille bakom mig. Han är lite för liten (fysiskt) men har ett sött ansikte. Tror jag, jag vågade inte stirra.

På sätt och vis skulle jag vilja supa med Germanicus ikväll men samtidigt inte eftersom jag är fattig och sjuk och hursomhelst inte har gjort mig förtjänt av några förlustelser. Dessutom avskräcker senaste Trash Bar-besöket lite, trots trevligt sällskap av Nelly, Germ, Lotta och Vickan, för Nelly var nykter och sur och de övriga var trötta och uteserveringen var stängd, så vi kom aldrig riktigt loss. Och inte kom Nick dit heller med min bok som han lovat. Hans nonchalans är ju skrämmande. Nelly träffade honom på Pelikan kvällen efter och inte sa han ett ljud om när jag skulle få min bok. Inte har han ringt heller. Otur för honom, han ska aldrig mer få låna NÅGONTING. Bekymrar mig dock över hur jag ska få tag på boken.

Jag är inte ens hungrig, vad ska jag ta mig till? Har ju inte lust med någonting. Att återvända hem skulle te sig lite roligare om det inte var så skräpigt överallt vilket uppmuntrar till ytterligare nedskräpning snarare än städning. Kan inte Frasse komma snart? Ingen DN fick jag imorse heller och på klagomålsavdelningen tutade det ihållande upptaget, så jag är väl inte ensam. Ska åka förbi på hemvägen och utkräva ett ex.

Det gör faktiskt lite ont när jag tittar upp, enligt Nelly ett febersymptom, men det kan bero på att jag gjort det så mycket. Dock är jag fullständigt kaffeosugen efter blott en kopp. Ja jag bara gnäller, håhåjaja. Vet inte hur jag annars ska fördriva tiden. Kan ju föralldel hämta en gammal veckotidning.

Kära nån, varför kommer aldrig Frasse? Missförstod han mötesplatsen eller? Men men, var det inte den där söte killen från Trash Bar i onsdags som kom in nu? I sällskap med en fotomodelliknande blondin såklart. Om det nu är han så stod han och hans kompis näst i tur på biljarden efter Nelly och mig och jag pratade lite med honom om de två jugoslavernas övermänskliga skicklighet kontra min egen uselhet och hur roligt det vore att kunna imponera genom att vara så där duktig. "Det finns väl andra sätt att imponera på", sa han. "Vaddå t.ex?", sa jag. "Du kan ju visa dig naken", sa han och spann vidare på detta ämne ett tag eftersom jag vägrade gå med på att någon skulle bli imponerad av en sådan syn. Men rätt smickrande iallafall!

Nu satte sig en mycket maniacMicke-lik typ mittemot och glodde äckligt. Usch, men det var nog inte han. Struntsamma, nu kom Frasse och Maria med seminarietexterna så jag är fri att gå, men enligt dem var det vackert väder ute så jag borde sätta mig där.

28/8 -93, Lördag på Ritorno

1993-08-28T21:43:00.000+02:00

Sitter här och ska egentligen läsa seminarietexter vilket såklart inte blev av i torsdags för då låg jag bakfull och eländig i sängen hela dagen, mestadels med Nick bredvid mig. För att få iväg honom ljög jag ihop en date med Doris på Billströms och han skulle också till Medborgarplatsen så vi hade sällskap på tunnelbanan där han satt med snurrande huvud och kollade in tjejer. Något sexuellt umgänge hade vi tack och lov inte haft (gud kan ínte den där feta gubben vid bordet mittemot sluta prassla med vad det nu är?) för efter kvällens äventyr var jag inte det minsta tänd på honom längre.

Det var väldigt rörigt och jag var väldigt full men i korthet hände följande: Nick var plötsligt på Trash Bar och jag kände knappt igen honom och var inte överdrivet kärvänlig när jag gjorde det, så han malde i evigheter om varför han försvunnit sist vi sågs och att han så gärna ville att vi skulle vara vänner vilket jag antog en kylig hållning till eftersom han är helt opålitlig och självupptagen.

Sen gick vi andra till Rogers vid operan där Nick också befann sig och hur det nu var så kom han vid ett tillfälle fram och meddelade att han hade en kompis som också legat med mig. Denna kompis var Anders, så jag grabbade tag i Nick och drog ut honom på gatan och ville veta allt om hur Anders mådde och hur de lärt känna varandra o.s.v, men det enda Nick ville diskutera var om Anders varit ett bättre ligg än han själv.

Till slut stod vi där och bråkade och jag är inte helt klar över vad jag sa, men bra var det. Att Nick var en opålitlig egoist t. ex. Då tyckte han att jag var omogen och typiskt svensk och inte visste någonting om män och bara bråkade för att jag var mallig över min bra engelska. Håhåjaja. Han fick följa med mig hem ändå till slut och bjöd på taxi gjorde han, så vi åkte längs Riddarfjärden i gryningen med J. M. Jarre på dånande volym, underbart.

Nåja, jag börjar förstå att Nelly inte tycker att han är söt, han ter sig med ens väldigt oattraktiv i mina ögon. Tyvärr lånade han min Dylan Thomas-bok som jag köpte på Oxfam i London så jag måste träffa honom igen.

Att jag ville skriva nu berodde inte på att jag ville bevara denna (i övrigt trevliga, Nelly och Doris och Lotta och Vickan och Annika var också med) kväll utan för att jag plötsligt fick en sådan hemskt stark Londonlängtan och jag saknade mina bilder som jag suttit och glott på ideligen senaste tiden. De är dock hemma, jag har så mycket kräftor och cider till ikväll att släpa på.

Och Elvira fick brev från Neilson i torsdags! Han skriver bara om hur mycket han saknar henne och visserligen är det fullt av språkfel och handstilen ser misstänkt kvinnlig ut, men ack om ändå Jason kunde skriva till mig! Men såfort det händer en själv så förvandlas det från komplimang till ett jobbigt elände och maniacMicke-varning, förutom att jag antagligen skulle ifrågasätta Jasons mentala tillstånd.

Och att jag sitter och suckar över bilden på Frank är mig egentligen en gåta, för han betedde sig ju en aning tölpaktigt på slutet (nu sitter gubbjäveln och prasslar igen, vill han ha stryk?) och hade jag varit betuttad i honom då så hade jag ju mina chanser. Antagligen är han en symbol för det spännande London, liksom Jason är. Jag vill ju knappast ha hit någon av dem. Nä, jag behöver nya killar att tänka på härhemma, men sällan har tanken på fyllehångel varit mig så främmande som igårkväll på La Fontana när Elvira satt och längtade efter ett sådant. Och att slippa en karl därhemma känns så skönt.

Nu pluggar jag hur flitigt som helst men håller på att längta ihjäl mig efter att få titta på Londonbilderna. Som återförsel till en svunnen era av äventyr. Usch, när jag tänkte på hur roligt det var att prata engelska så kände jag att jag aldrig vill prata med Nick igen. Hur kan någon vara så självupptagen och dito ömkande? Alla ska vara helt förstående inför hans person, annars är man enligt honom fördomsfull och trångsynt, typiskt svensk alltså.

Nu orkar jag inte plugga mer men det är en halvtimme kvar tills jag ska spela biljard med pappa och Gustaf. Jag är så ruskigt trött, begriper inte varför. Jag sov ju nästan hela torsdagen och igår tog jag en liten tupplur på eftermiddagen och gick inte och la mig speciellt ruskigt sent. Och jag är inte heller trött på det där sättet som man blir av att ha sovit för mycket utan verkligen sömnig.

Just nu vill jag inte gå på någon kräftskiva utan sova istället, men isåfall skulle jag väl sitta klarvaken i sängen och känna mig ensam. Hursomhelst så oroar jag mig lite över att Kakan kommer, jag har ju inte hört av mig sen midsommarafton då jag bara uteblev från vårt möte innan festen på Lidingö. Usch.

För att muntra upp mig sitter jag och drömmer om att jag ska flytta till London efter jul. Eländiga undergångstankar om varför det inte skulle bli av dyker förstås upp, men strunt i det. Jag ska inte ha mer packning än nu senast, inga travar av koffertar den här gången utan bara några ombyten så jag om nödvändigt kan bo i en squat. Helst vill jag jobba på Franks pub, han pratade ju om att skaffa en egen, men då gäller det ju att bli vän med honom igen om han nu anser att vi blev något annat. Nellys kompis Sharon sa också att hon kunde lära upp mig inom bartenderyrket vilket kan behövas. Förhoppningsvis kan jag ordna studielån också. Det är bara fyra månader kvar om jag åker i januari så måtte jag inte förlora drivkraften.

25/8 -93, Onsdag på Cafe 6:an

1993-08-25T19:28:00.000+02:00

Glömde ny penna. Har registrerat mig.

Jaha. Nu på gamla Billströms och var till en början lycklig över allt jag ordnat utan vidare uppskjutande (registrering, boklåning till seminarieuppgifterna och framförallt undersökande av huruvida min filosofiuppsats klarat sig, vilket den hade, jag är av med den!) men så ringde jag hem till telefonsvararen på vilken Anna V. desperat försökte övertala mig att vara med på ZTV och berätta om au pair-livet. Är det det som ger mig ångest i magen?

Eller är det att Nelly också hade ringt och lät distanserad och likgiltig som vanligt, och sa "vi kanske ses ikväll", när vi redan bestämt möte på Söderbiljarden klockan fem? Då jag dessutom tänkt prata med henne om det som gnagt i ett par veckor - att hon sa till mig att hon inte var sur över något angående mig när jag sen får höra av Doris att Nelly suttit klagat över hur självupptagen jag är, anförandes exempel som den där gången när jag inte kom till Ritorno och inte tänkte på att ringa dit eftersom jag hastigt och lustigt blivit medtvingad till Dalarna (hur många timmar sammanlagt har jag inte suttit och väntat på Nelly på Ritorno?) och att jag gått in med skorna på hemma hos henne fast jag inte låter henne göra det hos mig (men jag brukar fråga innan!) och att jag åkte hem till henne för att kolla att allt stod rätt till efter den där natten med Nick när det bara tutade upptaget hos Nelly, det skulle inte jag ha gillat att hon gjorde enligt henne.

Som vanligt sitter jag och försvarar mig, men jag tycker framförallt att det är ju skitsaker. Varför måste hon berätta om sitt missnöje för Doris när hon inte kan göra det för mig? Det smärtar både att hon snackat skit om mig och att hon tiger om det inför mig.

Nu har jag iallafall nästan bestämt mig för att ställa upp i ZTV. Igårkväll när Nelly ringde och frågade så satt jag ju och önskade att jag varit ett sånt slags människa som utan tvekan sagt ja. När jag sedan sa nej av samma skäl som Nelly själv så blev hon sur och sa att hon hoppats att jag ville hjälpa henne med detta. Så jag har tydligen återigen bevisat att jag är oduglig som vän, jag ställer aldrig upp.

Nu ringde jag till Ritorno och frågade efter henne där eftersom hon inte är hemma, och någon av galningarna där kunde höras skrika "Neeeelly! Joddeladiho!" i lokalerna, men hon var inte där.

Jag vill inte att det ska vara för hennes skull som jag tackar ja till ZTV utan för min inombordsliga förtryckta uppmärksamhetslusta. Och Elvira blir väl vansinnig om hon får veta att jag tackat nej. Fattar inte att jag blivit så feg och larvig med åren, som 13-åring lät jag mig med förtjusning intervjuas av Rapport efter att ha spelat fiol inför både tv-kameror och publik. Som 12-åring deklamerade jag tre dikter ensam på aulascenen inför mängder av föräldrar. Numera rodnar jag fortfarande av skam vid minnet av mitt plågsamma lilla föredrag på språkfilosofiseminariet då jag var så nervös att jag inte kunde andas och dessutom tvunget måste informera åhörarna om detta. Suck.

Fast att slänga sig ut i det mest skrämmande är väl bästa sättet att tygla sin skräck kan jag tro. Därför har jag nu även bestämt mig för att åka till London efter jul, det ska bli av. Att hitta en ansvarsfull person i behov av min lägenhet kan ju inte vara så svårt, ska ringa värden och höra om reglerna för andrahandsuthyrning. Och CSN för att få veta om jag kan läsa på distans och ändå få studielån.

Och jag ska göra ZTV-grejen! Ja! Jag ska fortsätta på min nya någorlunda effektiva utveckling och inte skjuta upp ens min lust att synas och höras, jag ska omedelbart upphöra med att vänta på det rätta ögonblicket som aldrig kommer då jag är viss om att ingen annan har mer att komma med än jag själv, vilket är vad som hejdat mig i det mesta hittills, alltmedan jag fortsätter att drömma om ett nytt jag som kastar sig ut i världen, skriver böcker, säljer bilder och uppträder inför publik. Fan, jag vet att jag kommer att klara det jättebra att intervjuas i tv. Det är ju inte ens direktsänt.

Nu har jag ringt ZTV och sagt ja, i och för sig inte till Anna själv, men ändå, tärningen är kastad. Och jag lät väl rätt förvirrad och osammanhängande vilket jag hoppas att den som tog mitt meddelande inte säger till Anna för sist jag träffade henne satt jag verkligen och babblade obegripligt i fyllan på Kungskällaren. Men jag är ju ingen totalförvirrad person heller! Även om jag får för mig att jag stundtals framstår som en sådan.

För att komma in på något helt annat, nämligen mitt kära London och min kära resa dit, så fortsatte sista kvällen med ytterligare komplimanger från Jason, t. ex. att han inte trott att jag behövde några komplimanger för att stärka min självkänsla och att det verkligen pågick något speciellt mellan oss, kände inte jag också det? "Visst", sa jag i ivrig väntan på fler självkänslestärkande komplimanger. Jag är för övrigt inte helt säker på att jag mottog de jag fick på ett för mig tillfredsställande sätt, jag verkade nog alldeles för häpen och tvivlande.

Dessutom pratade jag en del smörja, som att jag blivit avundsjuk på Neilsons komplimanger till Elvira (sa inte Jason att han märkt det också? Usch!) och ännu värre, att varför hade han själv prisat hennes blå ögon och inte mina om han nu föredrog auburn eyes som han sa?
Riktigt så hopplöst uttryckte jag mig väl inte, men nästan. Han försvarade sig med att han bara sagt att de var "icy" vilket innebar cold och inte är mycket till komplimang.

Sen sa jag nånting också om att jag verkligen kunde vara mig själv med honom (struntprat, vem kan jag det med? Men i ciderruset är vi alla öppenhjärtiga vänner!) och det var ungefär då som Roy (den fule) fick ett vredesutbrott efter att i timmar ha suttit och betraktat två par varav inget släppte in honom. Jag sa själv till Jason att det var bättre att de gick vidare på egen hand och reparerade sin vänskap än att de riskerade den för vår skull, vi som skulle lämna landet nästa dag. Innan hade jag dessutom sagt att han inte skulle vara så confused utan satsa på sin flickvän som ju också hade auburn eyes och äckligt (enligt mig) lockigt hår inte minst och framförallt bodde i samma land som han själv. Så jag var väl rätt cool stundtals, kanske för att jag faktiskt inte alls spanat in honom särskilt ordentligt utan bara tyckte att han var söt och trevlig och något intresse från honom hade jag inte alls räknat med.

Roy hade stått ute på gatan, ilsket väntandes på att Jason och Neilson skulle slita sig från oss, så de gick ut till honom för att om möjligt förlänga dispensen lite. Efter en stund kom Jason in igen och sa att Roy var arg för att han var kär i mig, och efter kvällens alla överraskningar, levererade av både Jason och Frank, kunde ingenting förvåna mig, men jag låtsades tvivla. Han hade ju knappt pratat med mig! Hur kunde han då vara kär? Saken var dock den att ända sedan han varit på väg att lägga huvudet i mitt knä ute vid Camden Lock och frågat om jag ville ha hans foto så hade jag undvikit kontakt med honom efter bästa förmåga. Så jag skulle utan vidare kunnat tillräkna mig den kvällens tredje galning, eller beundrare, om inte Neilson, enligt Elvira senare, sagt att Roy var arg för att han var kär i henne.

Ljög Jason för att inte ge min självkänsla ett dödsbringande slag eller ville Neilson smickra Elvira? Nåväl, who knows and who cares s.a.s, till slut följde vi med ut på trottoaren för att ta farväl och jag vet inte om det var Jason eller jag som tog initiativet men rätt som det var stod vi och kysstes. Jag tror att det var han, för jag hann inte fukta läpparna. Sen så var han så himla ivrig att få förklara exakt vad han menade med att han var så confused och ville ringa mig nästa dag vilket inte gick eftersom jag då var på båten, eller på lördagen, vilket inte heller gick eftersom jag kom hem så sent, eller på söndagen då, vilket gick bra. "När?" undrade han och jag sa anytime och inte har jag märkt att han har ringt inte. Fast det var visst någon som ringde utan att säga min telefonsvarare någonting har jag för mig, och inte var jag hemma hela dagen heller, så man vet ju aldrig.

Jag ska skicka några av mina underbara Londonbilder till honom iallafall. Neilson hade sagt att han också skulle ringa på söndagen vilket han inte gjorde. De hade ju inte sovit på några dygn när de träffade oss, kan förklara en del, men kul var det.

Detta är ju så fantastiskt typiskt! Jag ringde ännu en gång till ZTV för att prata med Anna och då var även Nelly där och hade redan gjort det där jäkla au pair-inslaget! Samtidigt som jag känner en viss lättnad så ser jag med sorg min chans till lite glamour och berömmelse fly sin kos. Nåväl, det viktigaste var väl att jag insåg att jag kan klara en sån här sak. Nu ska jag till Systemet och sen ska jag spela biljard med Nelly och sen ska vi hem till Vickan och supa och sen blir det Kellys och Trash Bar. Synd att jag inte längre har något imorgon som det vore bra att vara bakfull till.

Nu på Söderbiljarden. Solen sken därute, tänk vad skönt. Mår faktiskt ovanligt bra i mig själv, ska bara reda ut ett och annat med Nelly. Att jag fixat så mycket sen jag kom hem känns så skönt, ska och måste fortsätta med det, det är ju inte ens jobbigt. Även om denna chans att vara med i tv gick mig förbi så ska jag likväl hoppa huvudstupa in i saker som skrämmer mig genom att inte ens vara farliga utan bara för att de måste göras. En krokikurs t. ex.

Och det ska bli så roligt att bita tag i C-kursen, det blir så djupt och svårt och jag ska gå där med en trave böcker under armen försjunken i tankar ute på universitetet. Inte ett enda seminarium ska jag missa och jag ska läsa allt, i god tid och noggrant. Vad jag redan imorgon ska läsa är texterna till mina idéhistorieuppgifter, för jag behöver ha de där tre poängen för att få mitt studielån. Vad mer? Det är säkert massor som ska göras och jag ska göra det utan uppskjutande. Fast regissörseländet försöker jag trots allt glömma. Men jag måste ringa honom och inte låtsas som om han inte finns.

24/8 -93, Tisdag på Lindquists konditori

1993-08-24T10:00:00.000+02:00

Har kopierat Londonbilderna på Teknis och kostade på mig en baguette för att orka med på gympan klockan fem. Bilderna blev rätt bra.

Jösses, nu spelar de en av Londonlåtarna ute i köket - If I can't have you som vi gick och skrålade för jämnan efter att ha hört den på Capital Radio i Franks sovrum. Jag är verkligen ledsen över att vara hemma igen, jag vill tillbaka till äventyren på Devonshire Arms.

Sista kvällen var som sig bör kaotisk. Elvira och jag satt i gräset vid Camden Lock med räkmackor och cider, gemensamt bläddrandes i Woman när de tre söta killarna som jag spanat in en bit bort tog kontakt med oss. Den sötaste ägnade sig enbart åt att komplimentera Elvira medan den fulaste låg utsträckt bredvid mig, intensivt gloendes. Sen gick vi till en pub och bilderna därifrån fick mig att skratta längtansfullt.

Till slut tog vi med killarna hem till oss, fast jag misstänkte att Frank inte skulle bli överförtjust om han inte fick känna sig som the one and only. Han verkade mycket riktigt lite purken när jag hängde i baren för att prata med honom, men bjöd snällt på cider. Sen satt jag och pratade nästan enbart med Jason (den näst sötaste) i Elviras och min stamhörnsoffa. Hon satt bredvid och hånglade med Neilson.

Inser att detta inte går att återge i ord, men vad som hände var iallafall att jag återigen stod i baren för att diskutera kvällens aktiviteter med Frank som med ens verkade helt ointresserad av att umgås med mig och systern så jag bad honom säga rent ut vad han ville göra. "I want to sleep with you" säger han då, den knölen, och tjatar om att jag minsann inte behöver någon väckarklocka i morgon bitti, "because I'll nudge you" för vi skulle lägga Elvira i en annan säng och sova tillsammans i hans! Detta berättade jag upprört för Jason som menade att jag måste förstå hur engelsmän fungerar. De är gentlemän till en början, men sen talar de klarspråk, och i Franks fall var det ingenting att förvånas över eftersom jag skulle åka hem nästa dag och det här var sista chansen.

Detta resonemang tyckte Nelly lät rimligt när jag återgav det, inte minst för att jag ju satt och pratade med Jason hela tiden vilket fått Frank att inse att han hade en rival. Hur det nu än är med det så blev tydligen Jason inspirerad av Frank för efter att ha dryftat filosofiska problem med mig satt han plötsligt och sa att jag var "shockingly beautiful" och att han funnit något hos mig som han saknade hos sin flickvän och att han var så enormt confused och att han önskade att han träffat mig för en månad sedan o.s.v

18/8 -93, Onsdag på Devonshire Arms

1993-08-18T23:35:00.000+02:00

En mager liten herre med stripig page kom fram till oss och tiggde cigg. Sen satte han sig bredvid och rabblade texterna till låten som spelades medan vi ignorerade och irriterades. "I know twentyfour words" sa han och fnissade obegripligt. Sen gick han och vi njöt av friden när jag hörde en biljardboll slå i väggen bakom oss. Det visade sig att den strukit längs med Elviras huvud vilket fick killen som stött att bli gräsligt generad och oss att skratta hysteriskt åt det läskiga i situationen.

Vår beskyddare Frank, som låter oss bo gratis ovanpå sin pub, har inte synts till. Typiskt att det blev såhär Londonskt och kul i slutet av resan.

En långhårig medelålders man i avklippta jeansshorts och linne och gympadojor spelar luftgitarr på sin biljardkö till underbara Rebel Yell. Men varför ignorerade Frank oss totalt när han kom in nyss? Vad har vi gjort?

10/8 -93, Tisdag

1993-08-10T23:34:00.000+02:00

Sitter här på ett hak med Doris som intygat att jag är jag på passcentralen, så nu kan jag äntligen legitimera mig. Allt verkar nu vara fixat inför Londonresan, konstigt nog verkar det alltså bli av. Kommer inte att tro det förrän jag är där.

Nu pratar vi om killar, tro det eller ej. Felipe och Anders och Nick och Sam och såna. Slutsatsen är som vanligt att man inte kan begripa sig på dem, såklart. Och jag har insett med ord att jag i mitt umgänge med karlar är väldigt nojig, nu kom Doris tillbaka från toan så jag får utveckla det nån annan gång.

Nu är vi på Kristallen. Vad kul vi har tillsammans! Med vår gemensamma bakgrund, varför är inte vi ute mer? Bara vi två. Kanske för att vi är lika dåliga på att ringa båda två.

7/8 -93, Lördag på Ritorno

1993-08-07T23:02:00.000+02:00

Har fikat med pappa. Det var ju som vanligt, han blev arg över mina "föebråelser". Antingen är det jag säger inte min sak att ta ansvar för eller så har jag redan tjatat tillräckligt om det. Han har tyvärr rätt i att jag måste sluta anklaga honom, men på grund av att jag känner mig så dum som förväntar mig någon annan respons än hans ilska, och inte för att göra tillvaron lättare för honom. Eller våra stunder tillsammans mer meningsfulla snarare, vilket han anser att de bör bli.

"Det är inte ovanligt att föräldrar och vuxna barn bryter kontakten med varandra om viljan till den inte är ömsesidig" kläckte han ur sig. Så för mig återstår bara att inse att jag inte har en pappa längre utan en bekant. Det är så han vill ha det. Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Sen blev det en massa tjafs om pengarna till Londonresan också eftersom jag nämnt en för låg summa sist vi pratades vid. Han trodde tydligen att jag försökte lura honom.

Förutom detta så är jag alldeles för tjock, det dallrar förfärligt. Och jag måste komma åt att prata med Nelly ordentligt innan hon åker till Finland på måndag. Sista tiden har jag känt något slags motvilja från hennes sida, hon vill aldrig träffas på tu man hand och verkar kylig. Något som gör mig nervsjuk.

Vilket också att den där Erik Mikael (kompositören) ringde i förrgår gör. I ren förvirring gick jag med på att ses igår, men när han ringde igen vägrade jag svara. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! För jag orkar inte träffa honom. Eller det kan jag väl göra, men jag är ju inte intresserad av honom. Usch vad jobbigt. Varför kunde det inte ha varit Anders som plötsligt hörde av sig igen istället?

Snart ska jag gå och spela biljard med Germanicus. Eller Kopernikus som Elvira sa i torsdags när vi tre var på Trash Bar. Himla kul faktiskt, trots trista typer och trots att Elvira var lika skamlöst och sårbart flirtig och utbjudande som jag själv i den åldern.

3/8 -93, Tisdag på Ritorno

1993-08-03T22:46:00.000+02:00

Här igen, det var ett tag sen sist. Men allt är sig likt. När jag äntligen ringde regissören imorse var ingen hemma. Och igår var det upptaget. Vad skönt det ska bli när det här är ordnat, och jag ska banne mig se till att jag sköter mina uppdrag bättre framöver.

Jag är väldigt sugen på att fota mina vänner, bara jag får tillgång till dem så. Igår missade jag fikningen på Lasse i parken, eftersom jag sov tre tunga timmar istället för en på eftermiddagen. Nu har jag drömt om Hedda två gånger i rad, igår och i natt. Igår var hon ihop med grann-Johan och båda var förskräckligt hånfulla och nedlåtande mot mig, liksom gänget från idéhistorian som jagade mig på Östermalm.

Nu ska jag inte börja tjata om min mentala och praktiska slöhet igen, men nog är den extrem. Min ambitiösa storstädning som jag påbörjade i söndags var helt avsomnad igår, fast jag stack ju ut på förmiddagen eftersom solen sken, alltid något. Och jag läser Koestlers självbiografi som är intellektuellt stimulerande till skillnad från alla gamla VeckoRevynar som jag drar fram vid behov av kravlös underhållning.

Jag undrar vad jag ska ta mig till för att slippa vara så missnöjd med mig själv. Dagar späckade av intressanta och givande aktiviteter kanske skulle hjälpa, när jag städade i förrgår kände jag stundtals lycka. Jag måste fixa en ny, fungerande, väckarklocka och gå upp tidigt om dagarna. Alltså äta frukost i köket så jag inte blir liggande i sängen hela förmiddagen.

Om drygt en vecka bär det av till London vilket jag knappt förmår glädjas åt eftersom det har varit och är en sådan väldig massa bestyr kring det hela så att det knappt känns som om det kommer att bli av.

2/8 -93, Måndag på Lasse i parken

1993-08-02T22:04:00.000+02:00

Som vanligt sitter jag och grubblar djupt och länge över hur jag ska tillbringa min dag och samtidigt slippa ifrån de "plikter" som skulle kunna lösa mina sysselsättningsproblem. Varför kan jag inte bara sätta igång med dem? Och varför kunde jag inte ha gjort det för en månad sedan?

Framförallt är det Slàvateaterbilderna som ger mig magknip. Nu är de iallafall inlämnade och ska hämtas imorgon, men jag har fortfarande inte ringt regissören. Att jag ska klanta mig även på ett såpass roligt och "enkelt" jobb. Jag frågar mig varför jag inte säljer kameran och glömmer allt fotande när jag nu beter mig som om det var ett servicehuselände jag höll på med. Jag verkar ju inte tycka om att fota hursomhelst. Jag önskar att jag var en mer begriplig människa.

25/7 -93, på Lasse i parken

1993-07-25T20:30:00.000+02:00

Äntligen här, och alla små fikaförberedelser är gjorda. Nu gäller det bara att sjunka in i den asociala friden så jag slutar distraheras av att alla stirrar på mig. Vilket jag lätt kan få för mig.

Jaha, de senaste dagarna har jag sovit. Och ätit. Enbart. Finns en del att tycka om det, men jag orkar inte. Tydligen innebar torsdagens aktiviteter en extremt stor påfrestning för min kropp, men trevligt var det. I onsdags var vi alltså ute, först på Svejk och sen på Pelikan. Där blev min Trash Bar-längtan mig alltför stark så trots tröttheten tog Nelly och jag en taxi för att nå vårt mål så snart som möjligt. Nelly blev smått hysterisk när chauffören var på väg att köra ända fram till ingången så han hejdade sig och sen gled vi in förbi kön som om vi aldrig gjort annat.

Trots att det alltid går så bedrövligt dåligt för mig att spela biljard på Trash Bar så gick jag med på att ta en omgång ändå, inte minst för att de två jugoslaverna redan utklassat allt i sin väg. Att förlora mot dem skulle gå snabbt och framförallt inte vara någon skymf. Men vad det nu berodde på så spelade jag helt gudomligt bra och vi förlorade med blott en boll. Vilken ojämförlig upplevelse att höra publikens uppskattande jubel istället för dess glåpord och hånskratt som vi fått vänja oss vid andra kvällar.

Sen kom Jocke och Caesar, fulla och glada, och därpå Nick som inte synts till i dessa krokar på sistone eftersom han haft fullt upp med Vickans kompis Annicka, den tuffa brud som på minst laglydiga sätt skjutsade oss till en mc-klubb i Hammarbyhamnen i höstas när jag hade låtsasgift mig med den där FN-soldaten på Kellys.

Hursomhelst så blev jag nervös av att ha honom i närheten, dels för att min engelska blir allt värre men huvudsakligen för att han är så söt och har sagt uppskattande saker om mig till Nelly. Nu gjorde han det även till mig, han sa att jag var "very beautiful", varpå jag skakade hans hand till tack. Vilket kan verka en smula fånigt, men hur gör man då? När jag vände ryggen till för att beundra jugoslavernas stötar skojade Nelly med honom om de horny blickar han gav mig, vilket hon inte försummade att rapportera till mig senare. Då stod vi utanför, och den där sångaren i In the Colonnades som jag hade pratat med på lördagen slog sina lovar omkring oss och envisades med att tilltala mig på ett helt obegripligt fyllespråk.

Heidis och mina försök att hitta en gratis efterfest misslyckades och när vi så tog farväl av Nick så tryckte han ömma kyssar på mina kinder med förklaringen "she's so sweet" till sin kompis. På vägen därifrån blev Nelly helt rabiat i sina försök att övertala mig att gå tillbaka till honom och ta hem honom till mig, vilket jag lika styvnackat vägrade. I diskussionen blandade sig även middags-Mickes kompis Perra och hans andra kompis Pelle som vi stött ihop med därinne.

Det lustiga med Perra var att jag hade blivit presenterad för honom, men när han dök upp igen lite senare och frågade om cigg så kände jag inte igen honom och vägrade honom till och med lite rulltobak efter det att Jocke bett honom bidra till vår ölkassa vilket fick Perra att hota honom med stryk. Då gömde sig Jocke bakom Caesar med en väldig fart och jag vände ryggen till mot Perra, som sedan sprang och beklagade sig inför Nelly om hur snorkig jag var.

Iallafall, plötsligt stormade Nick förbi med språng och Nelly ylade att jag skulle springa efter, men jag var fast besluten att låta Nick fortsätta beundra mig vilket måste innebära att han inte fick någon möjlighet att studera mig närmare, så jag gick i sakta mak mot nattbussen eftersom Perra och Pelle inte verkade vilja bjuda på någon taxi. En bra bit framför gick Nick och fast jag smög tyst så vände han sig plötsligt om och hur det nu var så följde han med mig hem.

Och nu är problemet detta: jag är ganska övertygad om att han numera tycker att jag är en osedvanligt trist och spänd och stel och humorlös typ. När han satt och tittade på mig på nattbussen så frågade jag om han glodde på mina finnar, bara en sån sak. Därefter var min engelska så hemsk, jag satt mest och babblade obegripligheter. Plus att jag var lite spänd, han är så annorlunda. Och självsäker på ett sätt som får mig att vilja anpassa mig, vilket gör mig ännu onaturligare. Och detta att min engelska vokabulär var enormt begränsad i bakfyllan. Att han stannade ända till sex på kvällen är obegripligt. Fast vi tillbringade ju rätt mycket tid med att ha det fantastiskt trevligt i sängen.

Han tog mitt nummer och när vi skildes åt vid tunnelbanan så sa han att han skulle ringa snart eller att vi skulle ses ute. Jag vet ju att han inte tappat intresset för Annika (något avtändande hade han pratat en del om deras förhållande) men det är ju inte en stadig kärlek jag vill ha heller. Bara något slags bekräftelse på att han inte tycker att jag är outhärdligt trist. Därför vore det kul om han ringde. Och jag kan inte sluta att jämföra mig med Nellys lättsamhet och avslappnade sätt att vara rolig och intressant, där kommer jag helt klart till korta.

Jaja. Hade han inte varit så himla sexig så hade jag nog inte brytt mig lika mycket.

16/7 -93, Lördag på Lasse i parken

1993-07-16T21:46:00.000+02:00

Förutom att min hakhy ser helt fruktansvärd ut och att jag är ganska tjock så är tillvaron för ögonblicket trevlig. Jag fasar dock för att det ska dyka upp någon jag känner, jag vill sitta ifred med mina finnar. Klockan är bara elva ungefär. Jag hade kommit ut i solen långt tidigare dock om jag inte haft såna besvär med att hitta någonting att ha på mig som inte var för varmt men täckte tillräckligt mycket ändå.

Hoppas hjärtinnerligen att jag tog kolossalt mycket miste men alldeles nyss spatserade det in någon som kunde ha varit maniac-Micke och det räckte mer än väl för att ge mig problem med hjärtverksamheten. Han satt sig vid bordet bredvid, så fräck kan väl inte ens maniac-Micke vara? Jag vågar inte titta. Tack gud! Det var inte han.

Inte kan jag pudra över finnarna heller, om jag ska bli solbränd. jag har solglasögon på mig vilket är väldigt ovant. Om jag ska prata med folk måste jag ta av mig dem, annars är det ganska skönt med avskärmningen.

I onsdags var vi ute igen, jag, Nelly och Germanicus, efter ett antal partier biljard. Lustigt nog lyckades jag vinna alla utom ett trots min extremt låga blodsockerhalt som innebar yrsel och elände. Sen satt vi hos Nelly och drack California White, fast Germanicus föredrog förstås något dubbelt så dyrt och läbbigt surt rödvin. Han lyckades dessutom verka än mer provocerande än vanligt med en massa babbel om varför folk knarkar och har rätt att göra det.

Sen satt vi på Pelikan med Patricia och Björn och dennes kompisar och till slut hamnade vi på Trash Bar såklart där det inte hände någonting utöver det vanliga. Tack och lov.

På nattbussen hem blev jag dragen i håret av ynglingen bakom som visade sig vilja ha kontakt. Det var en söt pojke som gått på både E-skolan och Södra ett år över mig och dessutom spelar han i samma band som Kalle K. Jag blev riktigt kär i honom och kollade upp honom i en gammal skolkatalog det första jag gjorde när jag kom hem.

Jag har med mig både en av Germanicus Modesty Blaiseböcker och den gamla filosofiplågan The Name of the Game som jag länge tänkt läsa ("om" kan jag knappast säga) för att bringa lite reda i vad språkseminarierna egentligen gick ut på. Min idéhistorieuppsats får anstå eftersom jag inte begriper ett ord av mitt material.

14/7 -93, Onsdag på Ritorno

1993-07-14T16:36:00.000+02:00

Svettig efter cykelturen. Idag har jag skällt argt och högljutt på mig själv för min oförmåga att uträtta någonting utan att skjuta upp det först. Till slut ringde jag faktiskt Jontes labb, där det var semesterstängt såklart. Nu återstår den komplicerade uppgiften att ringa Pressens Bild och be om hjälp med mörkrum. Vem jag nu ska våga fråga.

Vid femtiden ska Nelly och Germanicus komma hit för vidare avfärd mot The Cew. De hoppade i säng tillsammans efter torsdagskvällen när jag gjorde sammalunda med Sonnie. För vår del hände dock inte mycket, trots hans fördelaktiga yttre var jag inte speciellt exalterad. Kanske för att han är en så nära vän till Soma och company, det känns lite incestuöst på något vis. Nelly däremot har aldrig haft någonting emot att idka sexuellt umgänge med mina vänner. Eller filosofikurskamrater snarare.

Hon är väl en smula nervös nu inför att träffa Germanicus igen såhär första gången efteråt. Och han, den tölpen, hade mage att fråga mig hur det hade gått med Sonnie! Jag avstod helt finkänsligt från att beröra ämnet nattsällskap vad gällde honom själv.

Nu kom Hasse, eller rättare sagt för tre påtårar sen. Tyvärr ville han veta vad min B-uppsats ska handla om och att jag knappt vet det själv stod ganska klart. Något är på tok med min mage, jag har kväljningar.

Nu har Hasse gått. Jag blev riktigt sugen på att träffa det gamla schackgänget igen, fast Hasses historier om hur de blivit portade både här och var är lite avskräckande.

Ja herre du min skapare. Nu har jag pluggat Wittgenstein och antagligen är det mig det är fel på och inte R. Hallers bok, för jag begriper ingenting. Trist.

På sistone har jag känt mig så märkligt likgiltig gentemot manssläktet, inte på det där viset att jag inte tror att jag någonsin ska kunna träffa Mr Right, utan jag har funnit ämnet ifråga helt ointressant. Det är rätt skönt, att släppa problemet med hur jag ska bete mig för att fånga en hyfsad karl.

11/7 -93, Söndag på Ritorno

1993-07-11T16:30:00.000+02:00

Har fikat med pappa och är gråtfärdig nu förstås. Han undrade varför jag vill älta hans synder och jag frågar mig själv detsamma. För jag vill inte helt och hållet medge att vad jag kämpar för är att han ska inse att han har fel och att det är mamma han vill ha. Varje gång jag tänker att det är så det är så slits mitt inre itu.

Jag önskedrömmer fortfarande om att bli lagom allvarligt sjuk så att deras gemensamma omsorg gentemot mig ska förena dem. För jag klarar inte att se detta som slutgiltigt. Jag anstränger mig för fullt nu för att inte gråta. Det gäller att inte vidröra tanken på mig som deras barn, jag måste distansera mig, inte kännas vid dem som mina föräldrar.

7/7 -93, Onsdag på Ritorno

1993-07-07T15:39:00.000+02:00

Nu har jag varit på en polisstation och anmält min väska och det var ju rätt kul på sätt och vis. Förutom att svetten rann längs ryggen och att jag blev en aning generad när killen bakom disken ville veta omständigheterna runt stölden. Tidpunkt och plats och så, jag som inte minns någonting. Sen fick jag rabbla upp väskans innehåll och nu har jag just läst igenom anmälningssammandraget där mina förlorade ägodelar är prydligt uppspaltade. Jag blir alldeles varm av tillfredsställelse över att någonting i mitt liv kan vara så överblickbart och ordnat.

Jag har dessutom hämtat cykeln bakom Riche där den stått i drygt en vecka och kunde inte låta bli att önska mig bakåt i tiden till när jag sist såg den. Då skulle jag inte ha stjälpt i mig några Screwdrivers inte, hur bjudna på de än hade varit. Man lär sig.

Är för tillfället ganska samlad. Kanske för att jag sträckläst underbart bra Bangkåserier som inspirerat min ande, tyvärr inte min skrivförmåga.

Men klarar jag bara att komma upp i tid för att ringa Soc imorgon så ska jag väl klara resten också. Fast nu blev jag påmind om att jag ska fixa mörkrum och flyttbil också, mitt mod sjönk genast. En sekund i taget får jag ta.

Och nu ska jag läsa om någon som har det värre i "Ett ögonblick i sänder", jättebra.

6/7 -93, Tisdag på Ritorno

1993-07-06T15:33:00.000+02:00

Jag är så ruskigt trött men nu har jag iallafall köpt mig en ny dagbok. Allt annat återstår, som att polisanmäla min stulna väska, ringa Soc, hämta cykeln. Och att komma över denna känsla av att inte stå ut med livet. Jag trodde mig ha blivit ganska harmonisk av min Ölandsvistelse men så ringde pappa idag och hans gamla vanliga självupptagenhet och skräck för att vika sig det minsta från sin livsfilosofi, "mitt sätt = det rätta sättet", det rev upp mitt inre igen.

När jag verkligen tänker och inte låtsas som ingenting gentemot mig själv så undrar jag ibland hur jag ska klara av allt det här. Och jag känner mig så misslyckad. Det är som om tiden är ute, resultatet är fastslaget, och jag är underkänd.

28/6 -93, Måndag på Ritorno

1993-06-28T15:01:00.000+02:00

Efter biljarden igårkväll satt jag i sängen och åt upp all mat jag tagit med mig från Bagis. Min ångest är inte av det aptitdämpande slaget. Just denna minut gör det åtminstone inte ont i mig av obeskrivlig deppighet, trots att klockan är halv fyra och jag inte lyckats ringa mina jobbiga samtal eller plugga eller någonting alls utom att sova till ett och sen mesa runt därhemma. Visserligen ringde jag SJ och Soc, men fick inget svar. Jag måste väl åka ner till SJ in person helt enkelt och fixa Kalmarbiljetterna.

Jag var stundtals riktigt skicklig på biljarden igår, det är ju glädjande. Men nu som då, ack vad jag längtar efter att supa skallen i bitar. Hoppas Nelly kommer hit och att hon fixat med chefen så att hon kan få jobba från ett istället för till. Av pur irritation över att hon inte ringde på lunchen idag så ignorerade jag hennes senare samtal, men hon sa att hon skulle hit efter jobbet iallafall. För att deprimera mig ytterligare är hon säkert för trött för att vilja gå ut ikväll. Det är löjligt vad surmulen jag blir av minsta tecken på förnuftighet från hennes sida när det gäller att spara pengar och sköta jobbet genom att minska på utgåendet. Det är väl delvis för att hon sagt sig stå svarslös inför mina argument och finner detta obehagligt, så jag drar mig för att tjata trots att jag vill.

Varför är mitt liv så slappt och tråkigt? Det blir bara värre. Jag kommer ingenstans. Det verkar som om jag inte ens har någon lust till det heller. Men en sak är jag iskallt övertygad om, att ordna upp mitt liv innan jag involverar mig på allvar med en kille. Jag måste klara av att inspirera mig på egen hand. Men dagarna bara går. Det jag beslöt mig för att uträtta för två månader sedan är fortfarande ogjort. Det spelar tydligen ingen roll hur stark min entusiasm är inför något projekt, jag skjuter ändå upp det till tidens ände.

Men en sak jag vill just nu är att vara med i VeckoRevyns novelltävling. Att Tom Hjelte vunnit den ryckte upp mig ur likgiltigheten, för det känns som en skymf att den där ordblinde ointressante tönten kunnat överträffa någon. Jag vill visa den där juryn hur det ska gå till. Och att bli läst av Bengt Ohlsson vore inte helt fel, fast han också är lite självupptaget töntig. Dessutom var bidragen som vann dagbokstävlingen bedrövligt dåliga, så varför ska jag låta mig hindras av prestationsångest och orimliga kvalitetskrav?

Jag önskar att vi kunde gå ut ikväll, måndagar brukar vara roliga lustigt nog. Men om jag frågar Nelly så kommer hon att verka alltför ogillande bara för att verkligen övertyga mig och hejda eventuellt tjat och då kommer jag att bli smått förkrossad och dessutom känna mig som en klängrankig suput. Jag måste ha något alternativ till Nelly framöver, men Doris ska också jobba och Kakan har jag fortfarande inte ringt och förklarat min frånvaro på midsommarafton för. I själva verket såg jag henne cykla framför mig på Götgatan igår och höll helt fegt största möjliga avstånd.

Jag är så trött. Hur ska jag orka göra någonting nyttigt? Att mina problem skulle te sig försumbara om de vore någon annans hjälper ju inte mig såvärst.

Jaha, nu är iallafall den här dagboken slut. Fyra månaders gnäll att ställa i raden av gamla dagböcker.

Nu ska jag läsa lite ogenomtränglig Kant och Wittgenstein. Tänk att min entusiasm och kämparglöd inför att bearbeta ett så krångligt ämne byts mot en lika starkt brinnande uppskjutarlust såfort jag öppnar böckerna.

27/6 -93, Söndag på Kungstornet

1993-06-27T14:32:00.000+02:00

Först är jag på väg att skriva 80-nånting som årtal, sen skriver jag att jag är på Ritorno istället för på Kungstornet. Grav sinnesförvirring tydligen.

Jag har en förfärlig depression. Det kan bero på att jag inte har någonting vettigt som jag är tvungen att göra, det kan vara PMS (hoppas det), det kan vara för att jag ständigt misslyckas i mitt medlande mellan föräldrarna. Och det är också dömt att misslyckas, vilket sliter mig i bitar. Jag är så enormt less på allt. Kanske det går över när jag företar mig något nyttigt eller om jag träffar roliga människor lite oftare. Jag har kommit på ett allvarligt fel hos mig själv nämligen, att jag så sällan har roligt. Jag är så förtvivlat seriös och allvarstyngd, ständigt upptagen av vad för intryck jag månde göra på folk.

De senaste dagarna har jag haft tårar i ögonen ofta, men jag har svårt för att släppa spärren och gråta på riktigt. Och ständigt längtar jag efter det, att få gråta ut i en stark tröstande famn, gärna någon killes. Som det är nu är jag faktiskt orolig för att plötsligt inte kunna behärska mig, att den klump av smärtsam sorg jag bär omkring på ska explodera och spridas över omgivningen.

Det var därför jag inte klarade av att åka till midsommarfesten på Lidingö. På Gamla stans perrong kände jag att jag omöjligtvis kunde utsätta mig för festglada okända människor med vidriga Anna B. som grädde på moset. Jag var tvungen att vara själv.

Nu känner jag nästan tvärtom, ett stort behov av sällskap. Frågan är om bittra, såriga mamma är vad jag bör utsätta mig för, men hellre åker jag till Bagis nu och får det avklarat än hör hennes besvikna förebrående röst när jag ringer och ställer in.

Vad jag borde inse helt och hållet nu är att allt det här går över. Snart sitter jag säkert "sorglös" och glad i goda vänners lag igen och gnäller förstrött om mina fettvalkar och finnar. Men just nu känns livet så slut. Och allting förstärker den känslan, AIDS-artiklar, andras lycka, andras sommarjobb, vädret, min oförmåga att komma en endaste liten bit framåt.

Men jag ska sluta klaga över det, jag ska kämpa för att ändra på det. Gå upp tidigt, ringa de jobbiga samtalen, sitta på Ritorno och skriva. Så mycket mer behövs inte. Och så ska jag gympa, det har jag faktiskt längtat efter hela helgen. Jag ska hålla mig undan från matdroger. Och inte sova bort hela dagarna även om det känns som att mitt liv hänger på det. Får se hur det går imorgon, måndagar brukar av någon anledning bli helt hopplösa.

Läste nu lite av det jag skrev i maj, om Anders och middags-Micke och så. Det känns avlägset men lyckades ändå få mig på lite bättre humör. Hoppet om att en dag bli glad igen ökar. Tyvärr känns det som att ett återupptagande av den destruktiva livsstil vi förde då är ett måste. Att sorg- och hejdlöst supa vilt, utan planering och omdöme. Men det verkar omöjligt nu när Nelly jobbar heltid. Nu kan vi inte bara stolpa iväg till Systemet hursomhelst längre. Det är bedrövligt.

Så är också det att jag är helt beroende av Nelly när det gäller festande. Kanske är det blott en vana som går att bryta, kanske inte. En annan sak är ju att jag inte haft så himla kul de senaste Trash Bar-gångerna. Jag har fallit tillbaka litegrann i mitt lättirriterade självupptagna beteende från i höstas och varit upptagen mer av vad andra kan tänkas tycka om mig än av att själv upptäcka folk. Som ett förkroppsligande av vad jag förutsätter att andra dömer ut mig för har jag gått runt. Ack om jag hade en smula av Elviras omisstänksamma, gladlynta sätt.

24/6 -93, Torsdag på Thelins

1993-06-24T11:48:00.000+02:00

Livet har varit lite av en plåga på sistone. Ingenting av värde har jag gjort. Bara supit, spelat biljard, fikat och sovit.

Mammas och pappas krig sliter sönder mig och min egen oförmåga att ta itu med vad som måste göras är skrämmande. Idag kände jag bara för att hänga mig. Sen proppade jag magen full och sov. Vägrade vakna. Därför var jag tvungen att ringa runt till alla som sökt mig under dagen vilket delvis piggade upp.

Trash Bar igår var ett elände. Att Doris på Bistro B. innan visat totalt ointresse för vad som hänt Nelly och mig medan hon var i Portugal och att det gick uruselt på biljarden knäckte mitt humör. Som kronan på verket blev Nelly beundrad och bjuden på öl av en jättesöt kille och vägrade därför gå till Riche som vi bestämt. Och ingen visade mig något intresse vilket antagligen berodde en hel del på att jag stolpade runt enormt missnöjd med allt.

Det var länge sedan jag var så här less på tillvaron. Det går väl över, men jag måste kämpa mer. Söka jobb, ringa soc, ringa regissören Erik o.s.v. Börja skriva B-uppsatsen. Jag måste sträva efter självuppskattning och självrespekt som är grundad på mer än mitt utseende, och andras uppskattning av det. Som det är nu känner jag mig bara som en ytlig bluff utan innehåll. Jag vill uträtta mer än att ragga upp fulla killar på Trash Bar. Maniac-Micke var nog ett straff och en varning och ett tecken.

Sitter nu på Biljardpalatset i väntan på Nelly. Har gympat och det känns väldigt skönt, inte minst med tanke på mitt kaloriintag idag.

Nu stack Nelly iväg till Konsum med 100 spänn som hon lånade av mig för att kunna köpa Södermannakorv. Vad gör man inte för en vän som tagit med sig Asterix och Tintin till mig? Livet är kanske uthärdligt ändå.

Men tänk att jag aldrig inser att aktiviteter (nyttiga sådana framförallt) gör susen mot depressioner, förrän efteråt. När jag satt i sängen och bölade i morse efter ännu ett uppslitande samtal med mamma om pappa så funderade jag på att åka till Ritorno för att sitta bland folk och deppa åtminstone, men valde ändå den depressionsökande sömnflyktmetoden.

Det var skönt att sitta och älta föräldrarna med Elvira på Thelins förut. Ingen kan förstå vårat elände som vi. Nu ska hon åka till Gotland.

18/6 -93, Fredag på The Twins

1993-06-18T11:35:00.000+02:00

Hemsk dag idag. Jag klarade inte av att träffa svartsjuke Micke på Ritorno som jag av någon anledning gått med på i fyllan på Trash Bar, innan han lyckades tjata sig till att få följa med mig hem. Så jag sket i det. Hemskt taskigt, men tanken på att bli sedd med honom på mitt stammisfik var outhärdlig.

När jag kom hem efter att ha lämnat in teaterfilmerna(!) hade han ringt två gånger och låtit sur. Så stod jag i köket och donade när någon plötsligt bankar på fönstret i rummet. Det måste vara han! Så jag står skakande i hallen och hör honom bulta vidare, både i rummet och i köket. Till slut ringer telefonen igen och jag inser att jag måste bita i äpplet och svarar.

Nu kom Nelly. Får fortsätta detta elände sen.

18/6 -93, Nelly på The Twins

1993-06-18T11:20:00.000+02:00

Gör ditt yttersta att glömma den här grabben. Men det kan ju under omständigheterna bli en svår uppgift. Säg till honom det jag redan sagt till dig, om honom, att du lärt känna honom tillräckligt de här få gångerna för att vara helt säker på att aldrig vilja träffa honom igen.

Kan han inte förstå att ett knull är ett knull då är det ett problem han får ta itu med. Om han tror att man älskar med någon efter andra gången man träffas (eller "tar för givet" är mer korrekt uttryckt) så misstar han sig. Och han borde förklara sin känslighet inför denna akt innan han låter sig gå igenom den. Den som är med i leken får leken tåla borde du oxå säga honom.

Och om han tror att det sätt han behandlat dig på är en del av leken kan du ju förklara reglerna & överskrider man dom då blir det allvar.

17/6, Nelly på Trash Bar

1993-06-17T11:04:00.000+02:00

"Life's a waste of time.
Time is a waste of life.
So let's get wasted & have the time of our life."

Detta är min fyllesida. Vi har just förlorat biljardspelet mot Benka - the true gentleman. Men skam för den som ger tapp. Därför köar vi för ytterligare ett spel.

Du gnäller för att jag varit "grinig" vilket inte alls är sant. Du är alldeles för känslig. Att vara en känslig varmhjärtad, älskvärd kvinna är att beundra & det är du.
Jag har verkligen inte varit grinig. Inte vad jag menat iallafall. Jag älskar dig nåt besynnerligt!
Men min mage putar & urringningen är monstruös. Om bröstvårtorna syns är jag ej att häpna. Jag försöker övertala Benkas nuvarande motståndare att låta oss gå före i kön eftersom jag anar att jag kommer att vara alltför full om vi behöver vänta ytterligare ett spel.

Here we go again. Killen jag snackar med har jag tydligen träffat tidigare. Han vet att jag gillar The Who. I hans knä somna jag en gång. Troligen den gången jag erfor en black-out.
Jag skriver likt min mor när jag är nykter & mycket likt min far när jag är viceversa. Helt oläsligt det vill säga.

16/6 -93, Onsdag hemma

1993-06-16T10:58:00.000+02:00

Nu ska Nelly och jag gå till Trash Bar! Nu sa Nelly: "Hey, baby! This baby won't be drunk tomorrow!" medan hon pekade på sig själv, efter att jag sagt att hon inte fick ringa Dagen härifrån utan kunde ringa hemifrån sig själv imorgon. Nu måste vi gå.

15/6 -93, Tisdag på Ritorno

1993-06-15T10:40:00.000+02:00

I väntan på Nelly. En kille pratade om Trash Bar borta i hörnet och nervöst vände jag mig ditåt. Men det såg inte ut att vara något gammalt fyllehångel.

Idag skulle mina filosofipoäng ha varit fixade så att jag kan få förtur till hösten men med hjälp av ett besynnerligt effektivt förträngande senaste veckan så har jag inte ordnat vare sig Heidegger eller Wittgenstein. Så det får väl bli C-filosofi, och inte mig emot egentligen. Men jag ville verkligen få välja det själv.

Skulle kunna gråta över min totala brist på effektivitet. Som vanligt. Det verkade bli en förbättring för någon månad sedan när jag trots konstant bakfylla var ovanligt aktiv. Men nu rinner dagarna igen och utan att jag riktigt märker hur det går till blir allt jag borde göra ignorerat. Som att söka jobb och sånt.

Och inga killar ringer längre. Vilket borde få mig att ägna mig åt nyttigare ting, förutom att jag knappast ägnat mig åt karlar på sistone mer än att grubbla över dem.

Men när ska mitt självständiga, aktiva liv börja egentligen? Med mer kontinuitet än nu alltså. Nu är jag ständigt på väg att tippa nerför branten. Min drivkraft verkar inte vara en del av mig utan något som slumpartat dyker upp ibland. Jag vill vara exalterat uppslukad av mitt skapande, som Doris, jag vill kämpa för det med all min kraft. Men kommer knappt ur sängen. I och för sig är det så fantastiskt stökigt och skitigt och geggigt hemma nu vilket dämpar allt utom mitt sömnbehov.

Dåligt väder har det varit också, ingenting att sitta utomhus och pyssla i. Och jag har ätit, ätit, ätit. När vi söp som bäst Nelly och jag upplevde jag en sällsynt period av relativt ointresse för mat, men nu är det tvärtom. Men jag ska väl ta mig ur det här, trots pengaångesten med mera.

Anders saknar jag bara när jag är full, då frågar jag Nelly om hon tycker att jag ska ringa och be honom komma till Trash Bar. Då säger hon att jag ska tänka efter om det är vad jag kommer att vilja imorgon bitti, och det kan man ju fråga sig. Jag har hittills klarat mig från frestelsen.

Vad som hände med Micke-med-middagen kan man undra, helt plötsligt slutade han att ringa mitt i natten. Och svartsjuke Micke har inte heller hörts av igen. Och Erik-Micke ringde inte igen, som han sa. Honom vill jag faktiskt träffa, men jag vill inte ringa själv. Han får ta hand om det. Lite får de väl kämpa. Vilket jag aldrig vågar tro att de vill i och för sig.

Nu har Nelly gått hem. Kakan dök upp ett tag! Solbränd och blond och söt efter Spanien. Sara har också suttit här med lillasystern och ungen hon är barnflicka åt. Nu kom Ångan-Åsa! Massa bekanta man har.

13/6 -93, Söndag på Ritorno

1993-06-13T10:39:00.000+02:00

Har just fikat med pappa och det gick väl på det hela taget bättre än senast. Kände mig både besvärad och glad när han hörde sig för lite om eventuella karlar i mitt liv. Kunde för en gångs skull ge honom rätt i att jag blir ganska mycket uppvaktad.

I torsdags hade t. ex. Erik Michael (kompositören från releasepartyt) ringt när jag kom hem från ännu en lyckad afton på Trash Bar. Han ville träffas, och rabblade olika nummer på vilka han kunde nås under fredagen, "eller så försöker jag få tag på dig". Så får det bli, tänkte jag, men han har inte hört av sig igen. Därför slits jag mellan att inte vilja verka som om jag skiter i honom, och därför borde jag kanske ringa, och att inte vilja verka intresserad och därför utgå från att han inte kan ge upp så lätt.
Dessutom är jag inte speciellt intresserad av annat än att just träffa honom en gång till, förutom att han är gift. Håhåjaja.

Annars är det väl inget nytt på pojkfronten, utom att jag fick komplimanger och skamliga anbud av både Anders kompis Jakob och Nellys gamla fyllehångel David, som förresten visade sig vara enormt söt, på Trash Bar i onsdags. Då inledde vi kvällen med en picknick i Humlegården. Nelly hade inviterat en massa löst folk, bland andra Jonas från releasepartyt som hört av sig kvällen innan till Nellys besvikelse. Han tog med sig Andreas storebror Jens, vilken framåt natten försvann hemåt i sällskap med Nellys kompis Anna K, äckligt vacker för övrigt.

Så det händer saker iallafall, trots att jag mest sover på dagarna. Nu måste jag ta mig an Heidegger för 111:e gången.

8/6 -93, Tisdag på Ritorno

1993-06-08T23:25:00.000+02:00

Följde med en kille hem efter Trash Bar i söndags och har inte så mycket ångest över det, knappt nåt hände, som över att jag malde i evigheter om att han hellre skulle ha velat ha Nelly med sig, trots att han förnekade det. På morgonen orkade jag inte ligga och vänta på att han skulle sova färdigt utan åkte hem. Det jobbiga är att han verkade väldigt rar och trevlig medan jag betedde mig så himla töntigt att jag inte vill stöta ihop med honom igen, samtidigt som jag vill det. Men han kan ju knappast vilja det. Usch.

I fredags var det kul, på det där releasepartyt. En av kompositörerna blev väldigt intresserad av mig, trots att han var gift. Andreas som bjöd in mig hade bara ögon för Nelly vilket inte hindrade henne från att börja hångla med mitt gamla fyllehångel hemma i Andreas säng, medan både han och jag låg på ömse sidor om dem. Jag hade just somnat tack och lov, annars hade jag nog blivit lika sur som Andreas som körde iväg oss.

I söndags var det också kul trots allt. Vi var omgivna av killar hela kvällen och träffade massor av bekanta! Mattias, Lindas expojkvän Christer, Vera från Södra Latin och bäst av allt, gamle filosofi-Anders! Och sen kom den där killen, Lintan, som vi började prata med för att vi kände igen honom så väl, från Pelikan bland annat. Så risken är ju stor att vi ses igen. Hoppas innerligt att jag isåfall är i stånd att verka trevlig.

4/6 -93, Fredag på Ritorno

1993-06-04T23:20:00.000+02:00

Har mycket duktigt varit ute på universitetet och ordnat saker.

Igårkväll ringde Andreas som jag träffade på Trash Bar förra veckan. Han inbjöd mig till ett releaseparty ikväll.

Vad jag tydligen glömt att bevara till eftervärlden är att för ett par veckor sedan ringde det någon och sa: "Hej, det är Micke. Vi träffades på Trash Bar", vilket var väldigt lustigt eftersom jag träffat minst tre olika Mickar och en Michael där. Jag lyckades dock luska ut att det var den första Micken, den svartsjuke, och han ville "fika eller nånting" och han skulle ringa igen torsdagen en vecka senare. Då låg jag och sov i vanlig ordning hela förmiddagen. Jag hade stängt av telefonsvararen för att hinna svara, men inte ens det förmådde få upp mig ur sängen. Det är klart att det kanske inte var han som ringde cirka fem gånger, och han har inte hörts av sedan dess. Nelly tror att med tanke på hans svartsjuka läggning på Trash Bar så blev han antagligen tillräckligt upprörd vid min bekännelse att jag inte riktigt visste vem han var (jag kom inte på något mer finkänsligt sätt att få veta) för att inte ringa.

Vem vet, och vem bryr sig höll jag på att skriva. Kul att han ringde en gång iallafall. Nu kom Nelly.

2/6 -93, Onsdag på Ritorno

1993-06-02T23:16:00.000+02:00

Har mest sovit på sistone. Nu ska jag träffa pappa här, är orolig. Vill inte sitta sur, men är ju sur. Eller snarare arg, ledsen, besviken, förbannad. Har tydligen lyckats förtränga allt detta rätt bra den senaste tiden, men nu har det återvänt. Inte minst i och med mitt besök i Bagis i söndags. Tanken på min avmagrade, förtvivlade men ändå tappra mamma får min avsky mot pappa att kännas oändlig.

23/5 -93, Söndag på Ritorno

1993-05-23T23:13:00.000+02:00

Sitter här och ska läsa Tractatusuppsatsen som jag och Frasse ska opponera på. Jag känner mig lite krasslig, men illamåendet och yrseln och halsontet kan ju bero på mitt osunda leverne på sistone.

Vad gäller Anders så är senaste nytt på den fronten att jag ringde honom i fredags när jag hade fotoskolekompisarna hos mig, och då var han inte hemma. Hans sambo skulle hälsa att jag ringt, men jag hade inga förhoppningar. När jag kom hem från Trash Bar vid tre på natten så ringde han dock och kom dessutom hem till mig. Det var trevligt, men alla dessa dagar av väntan på att han ska höra av sig gör att jag har svårt att slappna av när jag väl träffar honom. Jag har ju ingen aning om vad han egentligen tycker om mig, och själv säger han ingenting.

När vi skildes åt på lördagen för att han skulle repa och jag skulle handla mat inför min födelsedagsmiddag åt mamma, så sa han att han skulle ringa samma kväll, om han "fick". "Ja, om du tror att du klarar det", sa jag. Det gjorde han uppenbarligen inte. Men jag är inte den som sitter hemma och väntar en solig söndag. Håhåjaja. Antingen vill jag bli övertygad om hans intresse så jag slipper vara blyg och spänd, eller så får det vara.

19/5 -93, Onsdag på Ritorno

1993-05-19T23:10:00.000+02:00

Solen skiner. Jag mår illa, kan vara en rest av gårdagens baksmälla. Vad gäller Anders är det rörigare än någonsin. Och jag som trodde att gränsen redan var nådd. Men det ska jag inte älta nu, istället ska jag ägna mig åt karriären. D.v.s. den gamle Heidegger.

Så, nu har jag läst hela paragraf 32 väldigt noggrant och begriper ungefär hälften. Skönt att det är skugga nu, solen är bakom trädet. Mindre skönt att jag känner mig sjuk och att Nelly inte har kommit än och att

Nu ringde Nelly, hon är på väg. Vad jag tänkt fortsätta med är att Anders inte ringde igår som han sa att han skulle göra och jag måste ju inte tolka det som ett tecken på ointresse, det kan ju ha kommit något annat emellan eller så glömde han bort det. Fast dessa alternativ tyder också på ett slags ointresse. Varför ska jag tänka så mycket på honom och han så lite på mig? Ska det vara såhär jämt? Om han nu någonsin hör av sig igen alltså. Jag tänker då inte ringa och tjata.

Jag måste säga att jag blivit rätt cool av mig ändå, jämfört med tidigare iallafall. Fast om jag var riktigt cool så skulle jag inte ha ringt Anders alls förstås. Och två gånger har jag ringt Jakob och tjatat. Usch. Fast som Nelly sa på Riche förra måndagen när jag tvekade om huruvida jag skulle ringa Jakob eller ej, verklig stolthet är att våga stå för sina känslor. Önskar bara att Anders kunde göra det lite mer. Om det nu inte är det han gör förstås, genom att inte ringa. Jag kan inte låta bli att fråga mig varför han ringde så ofta i början, för att par veckor sedan, och så sällan numera.

Nog tjatat om detta. Nu kom Nelly och Jens. Jens sa att det varit en ny upplevelse för honom att gå på Trash Bar med oss i fredags. När han gick dit med sina kompisar brukade de ägna sig åt "andra aktiviteter". Andra än öl- och ciggtiggande kan man förmoda.

14/5 -93, Fredag på Ritorno

1993-05-14T23:07:00.000+02:00

Så har en ovanligt händelsefattig vecka gått. Vi har inte varit ute sedan i måndags, det kan förklara att tiden verkar ha gått så snabbt. De där två suparveckorna kändes som två månader. Nåväl, det är väl bra att kroppen får vila och dörrvakterna får en chans att glömma bort oss.
Nu undrar jag var Nelly är, hon trodde att hon skulle vara klar med engelskaprovet i lagom tid för att vara här klockan ett och inte är hon här inte. Bara hon inte gått hem emellan och somnat.

Jag har en ytterst svag olustdepression, mest för att jag har en så kolossalt oren hy på hakan. Jag måste gå och få ansiktsbehandling snarast möjligt och klämma ut allt äckel. Sen har ju inte Anders hörts av heller. Visserligen klarar jag mig rätt bra, jag har blivit duktig på att förtränga alla malande "varför?" och min förtjusning gentemot honom mattas av för varje dag som går utan att vi träffas, men ändå. Jag vill att han ska ringa! Inte minst för att det känns ganska bedrövligt att jag verkar betyda så lite för honom.

Jag sitter i ännu en ny och ovan klänning och oroar mig lite för dess urringning. Den blev hiskeligt djup, men jag har ordnat till den lite med en brosch. Frågan är om det är tillräckligt.

Ingen hemma hos Nelly. Och min klänning börjar redan vecka sig kring midjan.

Jag tror iallafall att jag kan överleva även om han inte ringer. Bara jag inte tänker på honom så. Men jag ringer inte Jakob igen, det säger jag bara.

Jag tror att jag sätter på mig något mer heltäckande och mindre tight nästa gång jag går hit så jag kan njuta av att sitta på uteserveringen utan att hela tiden rätta till klänningen och hålla in magen.

12/5 -93, Onsdag på Ritorno

1993-05-12T22:51:00.000+02:00

Sitter i solen med prickiga klänningen på. Vilka rynkor jag kommer att få framöver, som jag sitter och kisar mot detta reflexbord. Har ingenting gjort idag utom att sova och lägga upp klänningen som nu är en smula lättare att cykla i.

Jag har fått en viss ångest nu över måndagskvällen. Inte nog med att jag blev så sagolikt full utan jag drog ju med mig en kille hem också. Inte så farligt kanske, han var väldigt söt och det hände knappt nåt, men jag är himla orolig för att jag ska ha hånglat med honom på Trash Bar och att någon av Anders vänner ska ha sett det. Att fråga Nelly om detta tjänar ingenting till, hon minns inte heller mycket. Inte vet jag om Anders skulle bry sig om han fick veta, men...

Usch, att inte minnas! Jaja, det är väl ingen idé att oroa sig än, jag får väl vänta och se om han ringer "i veckan". När Nelly och jag satt på Riche fick jag nämligen nog av att han aldrig ringde och ringde själv till Jakob för att fråga om Anders levde. Han hade ju uttryckt vissa önskemål om att hoppa i Nybroviken sist vi sågs. Jakob påpekade hur full jag varit förra måndagen och sen hade jag plötsligt Anders själv i luren. Han ursäktade sig med att han haft så mycket att göra och frågade var jag fanns någonstans, om jag skulle stanna länge till och om han fick komma dit ett tag "innan jag går hem och lägger mig". Jojo. Sen var jag tvungen att luta mig mot räcket bredvid telefonen ett tag för att bli kvitt mitt stora fånleende.

Det gick inte många minuter förrän han hade tagit sig från Skanstull till Riche och i början var jag en aning kylig men när jag äntligen med överdrivet menande blickar fått tyst på Nellys oavbrutna babblande och hon masat sig iväg till toaletten för att lämna mig och Anders ifred så förklarade jag för honom att han fick ju ringa när och om han ville men om han hade sagt en viss tidpunkt och sen inte hördes av på flera dagar så är det inte konstigt att man börjar undra. Själv hade jag ju undrat om han var antingen ointresserad eller död, vilket han skakade på huvudet åt. Hursomhelst så förklarade han att han tyvärr var en väldigt lättdistraherad person, och att han antagligen inte hade tid att träffas annat än på helgerna framöver eftersom den där pjäsen han repar tar så mycket tid.

Nåväl, sen gick han hem och la sig efter att ha sagt att han skulle ringa "i veckan". Sen gick Nelly och jag till Trash Bar där Nelly lyckades få en kille att bjuda oss på lakritsshots och efter det är mitt minne väldigt luddigt. Jag sprang omkring och tiggde cigg iallafall, bland annat av den här Micke (ännu en!). Jag har absolut inget minne av något fyllehångel men man kan ju aldrig så noga veta. Han erbjöd sig att betala taxin hem till mig om han fick sova över och det tyckte jag var en bra idé.

Sen minns jag iallafall att vi höll på i soffan och att jag berömde hans muskler och att han spelade J. Joplin och Imperiet. På morgonen vaknade jag av att han tryckte sin kropp mot min med stor intensitet och först låg jag och försökte minnas hur det kom sig att Anders följt med mig hem trots allt. Hade han kommit till Trash Bar? Sen förstod jag att det var någon annan som låg bredvid mig och inte brydde jag mig såvärst mycket om det inte. Tvärtom hade jag det ruskigt trevligt. Han var faktiskt väldigt rar och kelig av sig och dessutom såg han ut som Jon Bon Jovi, inte så dumt.

Men nu har jag ju en sådan där dagen efter-dagen efterångest. Tänk om någon av Anders bröder var där och såg mig i något slags intim situation med Micke! Tänk om den andra Micke, han som skulle bjuda på middag, var där! Jag ska dröja med att gå till Trash Bar igen. Och Nelly känner nog likadant, hon lät sig raggas upp av dörrvakten som sedan visade sig bara ha skojat med henne. Ja herregud, vi borde verkligen inte supa så kolossalt. Fast det är ju så himla kul, det är det som är problemet. Bara jag slapp dessa blackoutar.

Christian kom förbi på sin moppe och satt med mig ett tag, och nu kom det en söt kille fram och frågade om jag kände honom väl vilket jag svarade "rätt så" på. Det visade sig att den här söte ville köpa Christians hjälm och han gav mig en lapp med sitt namn och telefonnummer. Sen bad han mig några gånger att inte glömma bort att ge Christian lappen, och det ska jag verkligen inte. Det händer verkligen mer när det är vackert väder. Synd att lappen inte var till mig bara. Visserligen har jag bara Anders i hjärtat, men som Doris har påpekat och som jag tänkte igår när Micke hade gått, man ska inte lägga alla ägg i samma korg och sådär. Dessutom kan man knappast kalla mitt och Anders förhållande för fast. Man kan inte ens kalla det för ett förhållande.

Nelly påstår att inga andra tjejer super så hejdlöst som vi. Jag kan hålla med om att vi är i en klass för sig, men än sen? Jag tycker inte att det är så farligt, fast det är synd att vi inte klarar av att bli stammisar någonstans utan att skämma ut oss.

Jag hoppas att Nelly kommer förbi snart. Hon jobbar idag men borde sluta snart. I och för sig vet hon inte att jag sitter här, men hon kan ju gissa. Jag vill älta min oro och höra om jag ser fet och hemsk ut i klänningen. Jag ska bara fråga det en gång, jag lovar. Överhuvudtaget tycker jag rätt bra om mig själv just nu, trots finnarna. Att jag är solbränd och äter ganska lite gör väl sitt till, men fast jag vägrar så räknas också det att jag haft sådan framgång hos det motsatta könet på sistone. Relativt sett alltså. Vad jag vill vägra räkna in är Micke häromkvällen, jag vill inte känna mig lyckad för att jag i halvt medvetslöst tillstånd lyckas få med mig en kille hem. Även om han är ruskigt söt och lagom muskulös. Det får bli ett slut på det här med att fyllehångla med folk vars namn och ålder jag är tvungen att fråga tio gånger om för att fatta.

Nelly kom!

Pappa hade ringt igår och ville fika idag och skulle ringa igen på morgonen vilket han mycket riktigt gjorde, tre gånger. Då talade han om dels att han sett min cykel utanför huset och att jag alltså borde vara hemma (han förnekar sig aldrig, den lille snokaren!) och dels att det vore schysstare av mig om jag kunde säga direkt till honom att jag inte vill träffa honom och isåfall varför. Lustigt att höra honom prata om "schyssthet". För en gångs skull ger det mig inte en smula ångest att han anser sig ha något i mitt beteende att anmärka på. Tvärtom gläder det mig nästan.

Jag är fortfarande så enormt äcklad av honom, känner knappt någonting utom vämjelse och förakt. Inte bara för att han sårat mamma å det grövsta utan också för hans enorma självupptagenhet som fått råda tvärs igenom hela denna smutsiga historia. Han har ljugit för och bedragit oss alla och sedan lämnat oss i dyn för att slicka sina egna sår. Behöver han verkligen fråga om jag vill träffa honom?

Bortsett från att han äcklar mig så har jag svårt att förstå poängen med att träffas. Jag har varken lust att kallprata med honom eller tvinga till mig utrymme att fördöma hans beteende och förklara hur jag känner bara för att höra hans ointresserade "mmm" till svar. "Du har ju redan förklarat ganska väl hur du känner det" sa han häromveckan när han ville träffa oss barn hemma hos mig och undrade varför jag inte ringt tillbaka och jag sa att jag inte orkade med hans självupptagenhet. Jo, när vi satt på Ritorno och jag i ett tillstånd av chock suttit och gråtit, då fick jag faktiskt uttrycka min sorg över att han vill skiljas från mamma. Typiskt honom att det inte faller honom in att jag kan känna annat än sorg, och framförallt att det inte bara är skilsmässan i sig som jag har känslor gentemot. Men han är ju helt oemottaglig för kritik. Och den mannen har jag kämpat för, eller snarare känt mig ständigt otillräcklig inför.

Om två cigg är mina tändstickor slut, då går jag. Det sitter dessutom ett högljutt grabbgäng här och stör. Lite längre bort sitter gamle popstjärne-Peter med en söt tjej som han pussar på ibland, kul för honom. Mig har han som vanligt inte sett.

Lustigt hur jag både känner mig rätt fet och skrynklig och objektivt sett ganska hopplös, och samtidigt tror att alla karlar stirrar på mig. Ikväll är det Beverly Hills iallafall, alltid något. Jag är visserligen inte ett dugg hungrig, men jag känner för att köpa något gott att äta. Jag ska fortsätta med att äta bara vad jag känner för, inom rimliga gränser.

Varför kommer inte Nelly? Jag börjar lessna på att sitta här nu, det blåser och solen är bakom trädet. Nåja, tre timmar kan ju räcka. Jag ska gå till posten och kopiera av lite publicerade bilder för den där frilansansökningen och sen ska jag äntligen gå till någon av de där second handaffärerna på St. Eriksgatan och kolla efter Church och Four Tops. Måste ju vara lite aktiv nu när jag ännu en gång inte kom iväg till seminariet. Jag var sannerligen gräsligt trött på förmiddagen. Allt sudd tog ut sin rätt.

10/5 -93, måndag på Ritorno

1993-05-10T23:24:00.000+02:00

Det värsta är att min haka är täckt av finnar och pormaskar, det ser helt vidrigt ut. Jag gick hit hemifrån och nu värker trampdynorna och små svettpärlor rinner i ansiktet. Men vad spelar det för roll när man har en massa ACNE.

Och inte har Anders hörts av heller. Ganska obegripligt med tanke på hur gullig han var sist vi sågs. Men vad tjänar det till att undra, han är inte intresserad helt enkelt och så är det med det.

Känns tyvärr meningslöst att satsa på den där Micke, som för övrigt gjorde mig hemskt besviken när han ringde i fredags natt genom att inte vara Anders, för han har bara sett mig i skum belysning en kort stund och är det något jag inte känner mig med alla dessa vidriga finnar så är det ett dugg attraktiv.

Om torsdagskvällen och allt som därpå följde finns ju en del att skriva om, men det känns just nu ganska meningslöst. Jag är trött (mentalt) och sur och småfryser här inne (inga bord lediga ute som vanligt) och att supa skulle kännas något mer lockande om jag inte helst ville tillbringa resten av dagen med att gömma mina finnar. Jag ska inte klämma mer, jag lovar!

Jag har väldigt ont i diverse muskler i ryggen och midjan vilket antagligen kommer sig av mitt idoga jordskyfflande på landet. Där var det trevligt förstås, men särskilt på lördagen kände jag mig så tillknäppt och socialt orkeslös att jag sedan var övertygad om att alla tyckte att jag var en otrevlig tråkmåns. Men mammas ångest blandad med min egen gjorde att jag helst hade velat sitta för mig själv med en massa sprit och glo in i väggen. Ja blir det inget med Nelly ikväll så är det just så jag vill tillbringa resten av dagen. Begrunda denna sorgliga tillvaro med ett glas vin i handen. Och Clearasil på hakan.

Varför kommer inte Nelly? Visserligen är det meningslöst att älta min acneångest med henne. Fan, utan dessa oräkneliga röda upphöjningarna i ansiktet skulle det vara så mycket lättare att känna sig som en djup och självständig och intellektuell och kreativ och självutvecklande människa.

Nu kom Nelly och hon sa att hon inte ens såg dem.

10/5 -93, Nelly på Riche

1993-05-10T21:58:00.000+02:00

Allena sitter jag på Riche för du har gått till bankomaten (& toaletten). Det är ovanligt tänt. Och Anders gick precis in. Jag vinkade & beredde honom säte men han gick vidare?! Visst du.

(VAD?) Senare på Trashbar. Ödemark o ödemark. Här är öde. Du den enda, är på toa.

8/5 -93, Lördag på landet

1993-05-08T23:21:00.000+02:00

Jag är så ledsen. Han har antagligen inte ringt. Det är väl ingen tonvalstelefon de har här men när jag tryckte ner min kodsiffra så kom det bara ett pip, vilket kan betyda att det inte var några meddelanden på telefonsvararen. Jag visste att jag skulle bli deppig och därför väntade jag in i det längsta med att ringa hem. Mycket riktigt, jag blev trots mina föresatser tvungen att lämna sällskapet, töntigt nog utan att säga något.

Tänk om han har hoppat i Nybroviken, det kan han väl inte ha gjort. Men varför har han inte ringt? För att han har sett mig naken antagligen.

6/5 -93, torsdag på Ritorno

1993-05-06T13:31:00.000+02:00

Igår efter gympan köpte jag läppstift och strumpbyxor, om han skulle ringa. Sen led jag mig igenom pizzamiddagen med pappa och småsyskonen (det var inte deras fel att jag led, det berodde på männen i mitt liv) och tittade på Beverly Hills ovanligt håglöst och okoncentrerat och ringde Nelly efteråt, inte för att diskutera intrigen utan för att klaga min nöd. ( Nu kom mustaschkillen ut och ropade mitt namn för att det var telefon till mig, Nelly såklart. Då önskade jag hett att jag satt på mig en något mindre genomskinlig klänning.)

Iallafall, när de älskade syskonen gått åt jag pizzarester till tröst och gick sedan och la mig, arg som ett bi över att ännu en gång ha blivit förd bakom ljuset av en i själva verket ointresserad kille som säger att han ska ringa. Mitt i en obehaglig dröm om en galen pygméfamilj på Café Opera så ringde telefonen. Och det var Anders. Var befann han sig om inte på Trash Bar, med en deprimerad barndomskompis som förlorat sin bror alldeles nyligen.

Att han ringde mitt i natten berodde på att han ville veta vad jag hade för mig i helgen och jag började babbla osammanhängande om landet och familjen och god mat och liknande. (Nu kom en grovhuggen karl och satte sig vid mitt bord. Störande.) "Det ska ju bli så fint väder i helgen", sa Anders, "så det vore kul att åka ut på Djurgården och ha picknick med mat och vin och så." Djurgården! Picknick! Han och jag! Att jag inte dog av lycka. Min plikt att följa med till landet tedde sig med ens hemskt obetydlig, så han ska ringa igen idag. (Ny väntan....)

Problemet är att vi ska ut ikväll och jag har ju fortfarande inte Anders nummer - den hänsyn han visar sin före detta flickvän och nuvarande sambo gör mig lite orolig. Hursomhelst, han lyckades också klämma till med att han skulle vilja träffa mig genast, men insåg att det var lite för sent för det.

Inte kunde jag somna om efter detta. Först ringde jag och väckte Nelly för att berätta och skämdes genast över det och sen var jag tvungen att sitta uppe och vara glad tills jag blivit klarvaken igen och till slut stoppade lite ris i min hungriga mage för att kunna somna. Då var klockan fyra, och åtta ringde Nelly och även om jag piggande till lite av att få återge nattens samtal var jag för en gångs skull förnuftig nog att inse mitt behov av lite mer sömn.

Nu har jag badat och ringt på den där annonsen om frilansfotografer då jag fick prata med en lustig karl som prisade mitt vackra namn och frågade om jag trodde på astrologi. Det var tydligen bra att jag inte gjorde det. Jag gjorde väl ett någorlunda bra intryck, inte minst genom att heta som jag gör, men det verkade nog lite ineffektivt att jag inte hade någon penna till hands när jag fick den adress som jag ska skicka lite arbetsprover till. Det har jag självklart skjutit upp till imorgon, min duktighet har sina gränser.

Lite oroande är det att det var enormt jobbigt att cykla hit, jag kan ju inte ens skylla på för lite mat just nu. Gympan igår var också plågsam, jag får väl helt enkelt inse att min kropp tagit stryk av mitt nuvarande leverne. Min handstil likaså tydligen, jag får ingen pli på den.

Som vanligt ingår problem i allt det roliga som händer, denna gång hur jag ska undvika 1) landet och 2) Mickes middag. Det senare är nästan värst, eftersom jag inte ens kan vara säker på att jag inte lät otrevlig och knäpp när han ringde i måndags och antagligen framstår ännu mer som det om jag ringer och skyller på förhinder. Usch, han som skulle göra sig sånt besvär med vin och allt. Det bästa vore ju förstås om jag kunde skjuta upp det ett par veckor tills jag vet hur det går med Anders. Han var ju rätt söt ändå den där Micke. Känns dumt att bränna några broar. Nä vad dum jag är, men det vore synd att finna sig ha mist båda två framöver.

Det här med Anders samboskap är föga förtroendeingivande trots allt. Egentligen kan jag ju prata om det med honom, har han berättat om sin barndom i detalj och sina släktingars olika öden kan väl inte det verka för närgånget. Det har med intresset att göra förstås, hur mycket jag vill visa. Vi är ju inte förlovade bara för att han ringt igen trots allt. Det är samma dilemma som alltid, att det som tänks och tycks på egen hand förmår påverka ens uppfattning av hela situationen så till den milda grad. Bara för att jag övertygat mig om hans ointresse när han inte ringde så tolkar jag det gärna som tecken på stark kärlek att han faktiskt ringde till slut. Efter alla turer hit och dit vet jag knappt vad i min bild av honom som är framsprunget ur mitt ältande i ensamhet och vad som inte är det.

Hursomhelst är det viktigt tror jag att jag får veta varför han inte hörde av sig självmant och om han skulle ha gjort det även om jag inte hade terroriserat den där Jakob. Jag vill inte att han ska vara intresserad bara för att jag verkar vara det.

5/5 -93 Onsdag, på Café 6:an

1993-05-05T22:47:00.000+02:00

Det har ju hänt så mycket på sistone att hälften vore nog. Jag vet knappt var jag ska börja. I måndags satt jag iallafall hos Nelly och vi hällde i oss vin (nu kom gamle Heideggerexperten Ruin och satte sig hos killen vid bordet bredvid vilken jag redan känt igen som f.d. kurskamrat på det momentet).

Till slut lyckades hon övertala mig att ringa Jakob, för hon framställde ett eventuellt samtal med honom som tillräckligt avslappnat och lättsamt för att jag skulle slippa känna mig efterhängsen och plågsam. Så jag ringde, och det gick väl bra. Han visste vem jag var till exempel. Han lovade att vidarebefordra att vi skulle till Trash Bar och sa ingenting som tydde på att Anders sagt något ofördelaktigt om mig.

Så cyklade Nelly och jag till Trash Bar och satt där och hällde i oss öl och diskuterade vår relation. Sen kom Lotta och sen kom Jakob. Utan Anders. Han hade tydligen inte gått att få tag på och hans nummer kunde jag inte få, eftersom han fortfarande bodde ihop med sin före detta flickvän. Suspekt, minst sagt.

Sen tillbringade jag resten av kvällen med att skämma ut mig å det grövsta genom att dels prata om Anders flummiga utsvävningar och dels försöka klämma Jakob på vad han trodde att Anders tyckte om mig och vad han enligt Jakob själv borde tycka om mig. Det slutade med att Jakob efter att upprepade gånger ha försökt fly från mitt malande tog mig på brösten vilket visade sig vara effektivt. Jag ställde mig och skrek åt honom och marscherade sedan därifrån och hem.

När jag med munnen full av smörgås satt i min säng ringde telefonen, långt efter midnatt. Det visade sig vara Micke, den sötnos som bett om mitt nummer på Trash Bar i onsdags och som jag redan gett upp hoppet om. Men han ville bjuda mig på middag. Förutom att jag började med att muttra "vilken Micke" så lät jag dessutom antagligen helt sinnesförvirrad, jag var ju en aning kalasfull fortfarande. Det verkade dock inte avskräcka honom, för han gav mig sitt nummer och tyckte att vi skulle höras på torsdag för att fastslå detaljerna. Han till och med frågade vilket vin jag ville dricka. Så sött.

För att komplicera mitt liv ytterligare så ringde Anders igårkväll, vilket jag inte väntat mig. Jag bedömde risken som rätt stor att tillräckligt mycket av mitt babbel med Jakob skulle ha nått hans öron för att jag aldrig mer skulle få höra av honom igen. Men han ville träffa mig på Kristallen, så jag ringde Nelly för att berätta, slängde på mig en klänning och cyklade dit.

Får verkligen hoppas att han inte tycker att svett är äckligt, jag var blank och blöt i ansiktet när jag kom fram och såg honom stå i baren. Alldeles intill stod Peter som verkade bli överlycklig när han såg mig. Är det något som gör mig förvirrad så är det en sådan där rollspelskrock som uppstår när man stöter ihop med två olika bekanta på samma gång. Jag knackade Anders på axeln och märkte knappt hans glada min och kram för Peter stod ju precis bakom och krävde uppmärksamhet. Jag presenterade dem för varandra och ingenting katastrofalt inträffade förrän Peter lyckades bräka "Är det han den där killen som du träffade nyligen?" varpå jag stod och försökte se ut som om jag inte kände någon av dem vilket Peter beundransvärt snabbt lyckades uppfatta. "Ja, det ska man kanske inte fråga om ", sa han och det hade han ju helt rätt i. Så det var en fin inledning på daten, med förvirring och pinsamheter. Usch, jag förlåter honom aldrig.

Min förvissning om att Anders insett att jag var ett pucko höll väl i sig mer eller mindre hela kvällen, men det gick rätt bra ändå. Vi pratade om barndom och välfärdssamhället och andeväsen så jag blev alldeles metafysisk till slut. Tyvärr insåg jag att han var så ruskigt söt att han absolut inte kunde vara intresserad av en solarietjockis som jag. Han sprang iväg vid ett tillfälle för att prata med en kändisbarnbekant och jag kände mig måttligt beundrad och försökte dölja det genom att prata med en full ung man som var alldeles för intresserad av vem mitt sällskap var. Anders var tack och lov inte borta så länge. Vi funderade på att följa med bekantingen till Riche men fick inte plats i taxin så vi gick iväg till min cykel vid Skanstull där han först gav mig en engagerad kram som skulle ha varit lovande om den inte varit så kort. Sen pussade han mig några gånger och det är möjligt att han fått för sig att jag håller på mig ovanligt noggrant, men jag tolkade givetvis det uteblivna kyssandet som ointresse. Sen sa han att han skulle ringa imorgon, alltså idag, om jag ville. Och visst vill jag det, men har svaga förhoppningar.

Tidigare hade jag frågat honom varför han ringt på kvällen, mest för att luska ut varför han inte ringt tidigare. Han svarade att det var för att han ville träffa mig och för att jag tjatat så på Jakob kvällen innan. Vilket elände, nu har jag visat alldeles för mycket intresse. Att jag aldrig lär mig. Inte vet jag om det är en skyddsmekanism, men jag har fått svårt att tänka mig oss i några mer ömma och passionerade situationer än de vi redan haft. Och inte vet jag om jag känner på mig det rätta, men det ska mycket till för att jag ska tro att han är intresserad. Om han inte ringer ikväll så ska jag glömma honom. Genast, höll jag på att tillägga, men det kommer nog att dröja ett tag innan jag lyckats komma över att jag är för tråkig och ful för en så söt kille.

Jaha, om han inte ringer så kan jag åtminstone äta middag med Micke utan några större komplikationer. Och ikväll kommer småsyskonen och pappa. Han ringde igår morse och jag lyckades få ur mig både att jag inte velat träffa honom och att det berodde delvis på hans outhärdliga självcentrering, vilket han förstås ignorerade genom att direkt mala igång om sina känslor för mamma och för Inger (den nya) och så vidare. Mina kommentarer såg han som hånfulla. Ja herre gud. Sätter han igång ikväll igen så kör jag honom på dörren, utan tvekan.

Jag ska åka och gympa nu, det var två veckor sedan och jag dallrar oerhört. Fan, varför ska jag vara så övertygad om att Anders tappat intresset? Och varför ska jag plåga mig med självanklagelser? Jag var som jag var, och förutom det där med Peter så flöt det ju rätt bra. Tror jag. Han kanske leddes halvt ihjäl. Att han frågade om jag visste vad klockan var mitt i alltihop är ju illavarslande. Önskar att mitt begär att kyssa honom slapp grumlas av misstankarna om hans ointresse.

Jaja, hur det än går så har jag iallafall fått en osannolikt stor dos upskattning av det motsatta könet de senaste tio dagarna. Synd bara att det känns som mitt öde att intresset för mig minskar i takt med att mannen ifråga lär känna mig.

Nåväl, bara elva timmar kvar av denna dag av väntan på hans telefonsamtal. Sen vet jag. Vad jobbigt det är att inte längre tro att han är en tönt. Vore han det så skulle jag iallafall kunna tro att han är intresserad.

3/5 -93 Måndag, på Ritorno

1993-05-03T22:52:00.000+02:00

Det borde vara tröst nog att jag kom iväg hit så tidigt och har fått kaffe och en god smörgås men just nu känner jag mig på vippen att börja gråta. Och vet knappt varför. Jag har en finne på hakan som är så svullen och stor att jag ser helt deformerad ut och Anders har inte ringt, men ändå. Det borde jag överleva. Pappa är ett jävla äckel mer än någonsin, men det väcker min ilska snarare än sorg. Så jag fattar inte varför det känns som att hjärtat ska brista. Är det Heideggers fel eller?

Men det här med Anders ger mig trots allt lite ångest fast jag också känner att jag inte orkar bekymra mig, jag vill bara vara ifred. Men när jag kom hem från Riche i fredags så hade han ringt och tyckte att det vore "jätteskoj" om jag kom till Trash Bar. Jag hade ju lämnat Nelly, Doris och Patricia besvikna när jag for hem vilket jag inte skulle ha utsatt mig eller dem för om jag inte varit fruktansvärt trött med tydliga spår av mitt supande både fysiskt och psykiskt så när jag äntligen nått hemmet hade knappt Gud Fader själv fått ut mig i Valborgsstöket igen. Alltså stannade jag hemma och somnade tvärt. Jag var ju förvissad om att han skulle ringa igen, så dum kunde han väl inte vara att han tolkade det som ointressse att jag inte dök upp? Jag kunde ju faktiskt ha haft annat för mig. Men så dum är han tydligen, eller så träffade han någon ny tjej i fredags eller så vill han inte verka för intresserad eller så är han inte intresserad. Vad vet jag. Han har iallafall inte ringt igen.

Nu gick jag ut och satte mig för jag tänkte att jag kanske blev lite gladare av att ha folk omkring mig men det första som hände var att två tjejer snodde det enda lediga bordet precis innan jag hann dit så nu måste jag sitta med boken i knät. Det är vackert väder, men inte ens ett eget bord får man. Det måste vara hormonerna.

Förra veckan kände jag mig behagligt lugn, trots all yttre kalabalik, och innan dess också. Det kändes som att jag nått något slags insikt, vad den nu bestod av. Men jag lät inte småsaker påverka mig lika mycket längre, jag hade bestämt mig för att vara cool och sluta ägna så mycket uppmärksamhet åt små bekymmer. Det här med pappa fick mig att vilja använda min styrka till annat än mitt inre kaos på något sätt.

Förvirrat det här, men vad jag kände var att jag inte ville låta något komma åt mig. Framförallt inte någon kille. Jag hade annat att tänka på. Jag vet inte varför jag försöker beskriva det här som om det redan var över, för det är det nog inte, det är bara det att jag av PMS eller något annat känner mig så svag och olycklig. Men också, just därför, så ointresserad av omvärlden.

Nu blev äntligen ett bord ledigt. Min tobak är slut så jag måste köpa cigg sen, men det kan gott vänta eftersom jag röker mest för att söka tröst, till ingen nytta. Ett sådant tillfälle då jag ska tända en cigg och märker att jag redan har en i handen.

Egentligen har jag inte alls någon lust att gå ut ikväll, men å andra sidan har jag inte lust med någonting alls. Nyss mådde jag illa vid anblicken av en medelålders sportigt klädd karl som stod och gapade i sin mobiltelefon vid bordet intill. Nu har han satt sig med sin blonda donna och jag reagerade lite på hans sätt att hela tiden säga "men Sussi" som om han talade om någon icke närvarande eller stod på en scen. När han sedan klämde i med "men Sussi, jag gör ju det här för din skull" som om han skulle söka till Scenskolan så fick jag nästan ett slaganfall.

Nu är mitt bord ockupperat av en snyltare men det verkar vara en trevlig tjej som sitter lite halvbortvänd och inte inkräktar på min privata sfär.

"Men fixa det här nu" sa karln till den blonda. Det verkar vara ett spännande drama på gång. Pengar och släktingar är inblandade, har jag snappat upp. "Det är du som bestämmer, Sussi. Jag har sträckt ut handen." Det här blir bättre och bättre (till skillnad från min handstil). Nu gick de åt varsitt håll och nästa akt lär jag väl inte få följa.

Då återgår jag väl till mitt eget spännande liv. Min obeskrivbara finne har en av huvudrollerna måste jag säga. Fy fan.

Igårkväll föreslog Nelly att jag skulle ringa till Anders kompis, Jakob, vars nummer han lämnade första gången han ringde eftersom han skulle dit innan Trash Bar. Vad som oroat mig är att han kanske förväntat sig att jag skulle ringa dit och meddela varför jag inte dök upp i fredags och tar att jag inte gjorde det som ett dåligt tecken. Så Nelly tyckte att jag kunde ringa Jakob och bara lämna ett meddelande om vart vi ska gå ikväll och igår kunde jag knappt vänta på att få göra det, men nu är jag tveksam.

Det här att han inte har ringt igen har ju fått mig att grubbla över det mer än över vad jag själv vill och nu är jag inte säker på att jag vill visa såpass mycket intresse som jag gör genom att ringa honom. Ändå är jag lite ledsen över att han inte har ringt. Men jag tror att jag tänker fortsätta vänta på att han gör det, för vad begär han? Dels kan han inte förvänta sig att jag faktiskt skrev ner Jakobs nummer och dels, om jag hade gjort det (vilket jag ju har) så verkar det konstigt att han skulle tolka det som totalt ointresse att jag inte söker honom hos hans kompis, när det nu är han själv som har mitt nummer.

Såja, nu har jag skrivit en massa om en kille som jag inte bryr mig om alls, eller hur? Han är ju en tönt. Fast ju mindre han hör av sig desto otöntigare blir han, det är ju lustigt. När ska jag sluta att förstå killars intresse av mig som att de har mentala störningar?

1/5 -93, på Lasse i parken

1993-05-01T21:40:00.000+02:00

Bebisarna skriker i högan sky. Fullsmockat som vanligt. Jonas Gardell med pojkvän kom just hit. Nu gick de igen, ledandes varsin cykel. Jag har en pytteliten cigg rullad av min sista tobak och jag glömde köpa ny och måste vänta tills Nelly eller Doris kommer hit.

Min mage putar i denna osmickrande klänning. Varför är jag inte smal? Gympat har jag inte gjort på nästan två veckor så jag får väl skylla mig själv. Nelly har visserligen rätt i att jag haft orsaker att inte gympa, förutom att jag inte tycker att de är helt och hållet giltiga. Förra veckan var jag dunderförkyld (och är så än) och eftersom jag hade på mig mammas jättefina men för små skor i söndags så fick jag skavsår över hela fötterna och en enorm blodfylld blåsa på ena trampdynan som just slutat smärta.

Jag är på dåligt humör, men nu kom Doris.

30/4 -93 Fredag, på Billströms

1993-04-30T21:26:00.000+02:00

Jag hade sett fram emot att få sitta på uteserveringen men den har inte öppnat än. Försöker trösta mig med att det inte är bra med för mycket sol och att jag redan är rätt brun, i ansiktet åtminstone.

I övrigt är mitt inre ett kaos. Oj oj oj. Den senaste veckan har varit så enormt händelserik. Att jag skrev om söndagskvällen sist berodde väl på att den låg närmast i tiden och medförde en hel del ångest. Inte bara för att jag troligtvis skämde ut mig (jag vet fortfarande inte, men ett oroande tecken är att Germanicus inte har ringt tillbaka) utan också för att kondomen åkte av när Timo och jag hade pippat. Det oroade mig inte då, men honom desto mer, och när han sedan inte kom till vår date så kände jag ett visst förakt för honom och insåg hur hemskt det vore om en sån tönt gjort mig på smällen. Så det var mycket att tänka på i tisdags. Dagen därpå ringde Nelly till min gynekolog åt mig och sedan fick jag komma dit och ta dagen efter-piller.

Hursomhelst är detta förklaringen till varför jag inte genast skrev om lördagskvällen. Den kom liksom i skymundan och lika bra det kanske med tanke på vilket liv jag förde dagen efter om min försvunna drömprins. Det där hade jag kunnat arbeta upp till hysteri om jag fått fortsätta.
Det var nämligen så att när Nelly, jag, Patricia, Valo och dennes väninna Lena kommit till Trash Bar så ville Nelly och jag spela biljard och kom då i samspråk med två killar varav den ene var så himla söt att jag inte vågade prata med honom förrän jag var såpass full att jag nu efteråt inte minns mer av vår konversation än att han upprepade gånger sa att han ville kyssa mig, vilket jag krävde en motivering till. Tydligen lyckades han inte övertyga mig, för det blev inget hångel. Istället tappade vi alltså bort varandra i trängseln när Nelly och jag bestämt oss för att gå till Riche. Vi stod utanför ett tag och väntade på honom, men antog sedan att han hade gått i förväg och gick iväg. Väl på Riche blev jag arg på Nelly för att hon inte ville köpa öl åt oss. Hon envisades med att hon inte hade några pengar, men jag vägrade inse detta.

De stänger fyra här och jag börjar bli så stressad att det är bäst att jag går ut och sätter mig.

Nu har jag suttit här i Vitabergsparken och bara glott rakt fram ett tag. Tankarna yr. Är det bara lite vårkänslor som kittlar i bröstet eller är jag verkligen intresserad av Anders? Jag vet bara att jag hoppas att han ringer, men det kan också ha att göra med att om han inte gör det så betyder det att jag var en besvikelse för honom igårkväll.

Att vi alls träffades igen beror på att i onsdags gick Nelly och jag ut efter att ha ätit middag och druckit vin och tittat på Beverly Hills hemma hos mig. Först gick vi till Riche och sedan till Trash Bar på jakt efter lite mer liv och rörelse. Rätt som det är känner Nelly igen Anders kompis i biljardrummet och jag tyckte att jag hade inget att förlora på att gå fram och hälsa, vilket jag gjorde. Inte bara kände han igen mig (alltid en glad överraskning när folk gör det) utan det första han sa var att Anders verkligen undrat var jag tog vägen i lördags och tjatat vidare om det ända sedan dess! Det slutade med att jag gav honom mitt telefonnummer att vidarebefordra till Anders. Sen gav jag mitt nummer även till en annan kille som var jättesöt och ville bjuda mig på middag, hur det nu blir med det. Han har inte ringt än, men hans intresse då var väldigt smickrande minsann. Sen gick jag hela dagen igår och gladde mig åt att "drömprinsen" fäst sig vid mig och tyckte att det räckte nästan med det, han behövde inte ringa också.

Men det gjorde han på kvällen när jag låg och sov. Han lät jättegullig på meddelandet (ett krav) och sa att han skulle till Trash Bar och gärna ville att jag skulle komma dit. Så jag ringde Nelly och tvingade iväg henne till systemet och sen åkte jag hem till henne och söp. Den underbara lät sig till och med övertalas att följa med ut, för jag hade fått intrycket att Anders skulle dit med sin kompis och vägrade gå själv isåfall.

Nu måste jag ta en paus och försöka skriva Nellys Nyckelviksansökan. Kanske för att jag påminns om Anders alla nackdelar om jag ska fortsätta min story.

Gud vad deprimerad jag är. För hur det nu var så levde han knappast upp till mina förväntningar. De goda sidor han visade upp förpestas av de tillfällen jag tyckte att han var löjlig. Det enda jag kan göra är väl att ge honom en chans till, om han nu är beredd att ge mig en. Det vet jag ju inte. Varför måste han vara så smart och charmig och rolig (och söt!) också?

Men jag tycker verkligen att jag börjar lära mig konsten att "se vad som händer" istället för att rusa åstad och hetsa fram saker hela tiden. Det här med pappa har trubbat av mig en hel del. Fast all denna manliga uppskattning jag fått på sistone har gjort mig barnsligt förtjust förstås.

27/4 -93 Tisdag, Lasse i parken

1993-04-27T21:20:00.000+02:00

Kan min tydligen otyglade handstil bero på en hel termos kaffe på fastande mage eller? Nu kom det en oborstad karl och satte sig mittemot. Han frågade i och för sig, men nu sitter han och dricker öl och sånt gör mig nervös. Snart blir han väl social också, hemska tanke.

Som om jag inte suttit för mig själv länge nog idag. Han dök alltså inte upp på String, den där knölen. Tydligen är killar med page som älskar intensivt ingenting att lita på. Nu vet jag det. Och mer har jag knappast att tillägga i denna fråga, utom att det verkar lite besynnerligt att han föreslog att vi skulle fika om han nu inte ville träffa mig igen.

Nu ställde karln sin ölburk på bordet och märkligt nog äcklades jag enormt av den svaga alkoholstanken, jag menar som jag hällt i mig på sistone. Jag måste verkligen ringa Germanicus ikväll, för jag har stora minnesluckor i tiden jag tillbringade med honom och hans vänner i söndags. Och jag måste få veta om jag gjorde mig till åtlöje. Den där Timo och hans frånvaro på vår dejt bryr jag mig inte om, men om jag var full och otrevlig mot hans vänner så blir det hela mer förödmjukande. Om jag "betedde" mig så förtjänar jag att struntas i, liksom. Äsch. Han får skylla sig själv, så ser jag det faktiskt för en gångs skull.

Men det irriterar mig att jag knappt minns någonting när jag nu träffade lite nytt folk. Om jag har trevligt så vill jag ju minnas det. Jag minns iallafall att jag lyckades roa mig själv rätt bra, men troligtvis ingen annan, på Trash Bar. Sällan har jag blivit så överröst med smicker, en del visserligen framtvingat men ändå. Stackars Germanicus till exempel beklagade jag min fulhet en hel del inför. Stora håven blev flitigt använd. Usch, han som verkade tycka bra om mig.

Han sa iallafall bland annat att hans långhårige kompis visat intresse för mig, och gud vet vad jag gjorde av detta. Babblade väl oupphörligt om det på den där Kebabbaren som vi gick till sen, kan jag tro. Med där var också Timo och den långhåriges kusin, och henne är jag också lite orolig för vad slags intryck jag kan ha gjort. Jag befarar det värsta, eftersom jag minns att jag svartsjukt trodde att Timo var intresserad av henne.

Sen var det då den här Micke som kommit fram till mig och Nelly i början av kvällen för att få sällskap. Trots sin fattigdom bjöd han på lite öl och var trevlig, men när sedan jag och Nelly sprang omkring och tiggde mera öl av folk så blev han gramse. Helt plötsligt kommer han fram när jag bearbetar en snåljåp som bäst och är jättesur för att jag inte vill sitta hos honom. Sen ursäktade han sig med att han blivit så förtjust i mig o.s.v, men när jag därefter ägnade mig åt Germanicus och kompani så började han bråka om att jag skulle följa med honom hem! Vilket jag vägrade. Det lustiga är att när jag två dagar senare är på väg till daten med Timo och har stannat för rött vid korsningen Renstiernas-Folkungagatan, vem kommer då fram och hejar om inte han! Bad om ursäkt för sitt beteende gjorde han också, men tog avsked med ett "vi hörs!" som förbryllar mig - gav jag honom mitt nummer? Och kommer han att ringa?

20/4 -93 Tisdag på Café 6:an

1993-04-20T19:06:00.000+02:00

På sistone har jag varit rätt aktiv ändå, pluggat och gympat och lite av varje. Tydligen gäller det att inte känna efter så himla mycket utan bestämma sig och sen bara göra det. Jag känner igen detta resonemang, men jag får väl vara nöjd om jag kan tänka så någon gång.

Vilken äckligt klämkäck ton. Jag mår dock rätt bra när allt kommer omkring. Förkyld men än sen. Framförallt har det på något lustigt vis känts så himla skönt att sjunka in i mig själv och mitt grubbel när jag är ute på stan. Tyvärr börjar mina medvetna ansiktsuttryck komma tillbaka nu - "jag syns, och jag bryr mig, fast det ska jag inte låtsas om".

Jag sitter på den rökfria avdelningen, för enda lediga platserna i övrigt var precis där Doris-Nicke satt vilket jag inte låtsades om att jag såg. Och mig gör det inget om han tror att jag undviker honom för att Doris berättat vilken tönt han är. Nä, vad intolerant och människofientlig och ogin jag är. Killar är också människor.

Hursomhelst kan jag trots min längtan inte röka nu. Att det luktar gott här är till föga tröst. Och nu börjar det flockas folk här där jag sitter också. Snart har man väl någon i knät.

Ett litet ämne att glädjas över är att bankkassörskan tydligen missade att jag betalade min terminsavgift med ohyggligt liten marginal till nästa termins början, och alltså slapp jag förseningsavgiften på hundra spänn. Helt underbart, då kan jag gå på Ritorno imorgon - var jag just på vippen att säga, men det är ju seminarium.

17/4 -93 Lördag, på en pizzeria

1993-04-17T18:58:00.000+02:00

Sitter på en urinstinkande pizzeria och har just beställt en calzone med lite skinka men mycket ost åt Nelly som är på posten och hämtar pengar åt min studieräkning. Min ångest är för övrigt stor över vilken dålig fotograf jag är o.s.v.

13/4 -93 Tisdag, på Ritorno

1993-04-13T00:03:00.000+02:00

Pappa har just berättat att han ska skilja sig från mamma. Det skulle aldrig hända oss. Han har träffat en annan, jag försöker hata henne som om hon bar skulden. Jag mår så illa, om jag slappnar av för ett ögonblick antingen kräks jag eller börjar gråta.

Pappa satt här och berättade och som för att skydda mig var mitt huvud fullt av obetydliga tankar och jag filade på mina formuleringar som vanligt som om jag blev intervjuad. Det kändes som om alla i lokalen hörde oss och dessutom rann tårarna på oss båda gång på gång.

Jag försöker minnas hur det var innan, när jag fortfarande hade en hel familj, eller trodde att jag hade det. Bara två timmar sedan. Då sa pappa - vad sa han? Jag minns inte. Någonting som "jag har något att berätta, något hemskt tråkigt" och så bröts hans röst och jag tänkte att det får inte vara cancer, nej, nej, nej! Jag sa "vad har hänt?" med svalt intresserad röst, för det fick inte vara något allvarligt. Och ingen hade dött, han skulle bara lämna mamma, och oss andra. Så jag blev lättad först.

Sen började mina händer skaka, kaos i mitt huvud, som om jag förväntades säga något särskilt, och jag kunde inte komma på vad det var. Det viktigaste verkade vara "vem är hon?" som om svaret kunde ge mig en chans att avslöja honom, beslå honom med lögn, genomskåda hans påhitt.

Det visade sig att han skulle träffa mamma senare, hon visste inte om det. Sen skulle han träffa Gustaf och Elvira var för sig. Jag var först. Mitt självömkande försökte jag dölja bakom min oro för de andra. Varje gång jag skulle säga något annat än detaljfrågor om det konkreta så började jag gråta, varje gång jag låtsades om att det var på riktigt och handlade om oss. "Jag önskar att du inte behövde berätta det för någon annan" fick jag upprepa gång på gång innan han hörde vad jag sa, mina tårar droppade på bordet.

Jag försökte att inte låtsas om min sorg över mig själv, vad jag skulle gå miste om, jag sa bara att jag blev spyfärdig av att tänka på alla "aldrig mer". Då försökte han trösta mig med att vi ju skulle umgås ändå, kanske ännu mera intensivt, och att jag säkert skulle få en egen familj en vacker dag att "rikta in mig på", vilket jag nästan blev förolämpad av. Så beroende verkade jag väl inte, det lät ju som om jag inte skulle klara mig om inte resten av familjen höll ihop i sitt radhus. Och kanske är det så, men jag ville verka tapper och stark, mer olycklig för de andras skull än för min egen. Och jag vill inte veta att det är min mamma som han just i detta nu sitter och berättar det för.

Han pratade om den oerhörda ångest han haft och har inför detta och berättade om henne, hur hon var. Som om jag ville veta det! Men ändå, så länge han pratade om den andra så var det tillräckligt overkligt alltihop för att jag skulle kunna förtränga att det handlade om oss. Jag vill fortfarande inte annat än snudda vid vetskapen om att det är sant. Därför oroar jag mig för att Nelly ska komma hit samtidigt som jag längtar efter henne. När hon kommer så måste jag berätta och då kommer jag att gråta.

Mamma och pappa ska skiljas. Det är som om någon dött, ingen av de två men de två tillsammans. Jag står inte ut med att mamma ska få veta och sen bli lämnad ensam när pappa åker iväg till Gustaf. Jag måste ringa mammas jobb sen. Jag försöker att inte tvivla på att hon är tillräckligt stark, men är ändå så orolig.

Jag försökte undvika att anklaga pappa, ställde frågorna försiktigt - hur kunde det gå så här långt? Kändes det inte fel att inleda förhållandet? När blev det allvar? Men vad jag vill veta nu är att hur i helvete kunde du låta det pågå så länge? Ni har "känt varandra" sen i höstas, det blev allvar vid jul. Hur kunde du gå omkring hela hösten?

Vad det plågar mig att jag slösade bort tre månader i höstas med att "bearbeta min relation" till föräldrarna genom att inte träffa dem, som om jag hade en vansinnig tro på att de skulle så förbli för evigt - föräldrarna. Inga söndagsmiddagar på hela hösten, och nu blir det aldrig några fler. Jag kan inte förlåta mig själv. Ångrar varje tillfälle då jag inte njutit till fullo av att vara med familjen, varje gång jag låtit mig irriteras.

Nu kommer smärtan allt närmre, blir fysisk. Huvudet värker, halsen värker, bröstet värker, hela kroppen börjar domna bort i smärta. Som pappa sa - att folk överlever sånt här, att de inte tar livet av sig. Han pratade förstås om sig själv. Men jag undrar också. Och jag undrar över om jag har rätt att känna såhär, är jag inte för stor för det? Jag flyttade hemifrån för fyra år sedan, ska min familjs splittring behöva vara så plågsam? Måste det kännas som det slutgiltiga övergivandet att de skiljer sig?

Vet inte vad jag ska skriva nu. Rätt åt mig att jag har något verkligt att deppa över nu, istället för mitt ändlösa gnäll över mig själv och det jag gör eller inte gör.

3/4 -93, Lördag, på tåget

1993-04-03T23:51:00.000+02:00

På väg hem från Duved alltså. Än har inte apatiångesten överfallit mig, kanske för att jag en hel vecka varit befriad från alla gamla "måste göra"-listor. Nu är det dock dags igen. Vad som orsakar mest magsmärta är förstås hemuppgifterna som inte är gjorda än och som Bosse skulle ha fått för två veckor sen. Jag ska genast sluta skriva om det, för de ska bara göras. Om han blir besviken över mitt brutna löfte får jag bita i det sura äpplet helt enkelt. Något jag borde ha lärt mig efter denna fjällvecka är att jag inte dör av att vara i farten hela dagarna.

Ja jösses vad skönt det har varit att slippa mitt gamla vanliga jag som mest bara såsar omkring och blir trött av att bara tänka på hur jobbigt allt är. Hoppas att jag är på väg att bli en som gör saker istället. På något sätt är det nyttigt att klampa omkring i slalompjäxor just därför, det är jobbigt men man är tvungen och gör det alltså.

Jag vill bryta mitt gamla livsmönster och nu har jag chansen. Att slappa i soffan är ändå mycket skönare efter en ansträngande dag. Vad som gäller nu för mig är att inse att jag inte är en oduglig slöfock vars problem ska förlama utan en som är fullt kapabel att göra roliga och nyttiga saker. Skrämmande är att jag för varje minut jag närmar mig Stockholm känner meningslösheten öka. Som om jag skulle vilja, men vad är det för poäng med det? Jag har tydligen svårt att motivera mig i min ensamhet, jag behöver utomstående som peppar och uppmanar och beundrar.

23/3 -93 Tisdag, på Ritorno

1993-03-23T23:47:00.000+01:00

Mitt stora problem just nu är att jag inte har några pengar. Vilket jag tydligen förträngt eller iallafall inte gjort något åt i tid. Jag har alltså inte ens sökt studielån än. Idag var jag på vippen, men som vanligt när jag skjutit upp saker tills det nästan är försent så hindras jag av oförutsägbara, praktiska problem. Alltså var expeditionen stängd och jag kunde inte få något studieresultatsintyg.

Förutom att jag inte kommer att ha råd att fika framöver så är det inte så farligt att vara pank. Men hyran är inte betald! Enda lösningen är att låna av föräldrarna vilket är ett elände men tydligen oundvikligt. Och så kan jag ju sitta och slå mig själv i huvudet, skrikandes av frustration över att jag än en gång hamnat i denna studielånslösa situation. Jag kommer nog aldrig att kunna sköta min ekonomi på ett ansvarsfullt, förutseende sätt. Alltid väntar jag tills jag är skuldsatt och pank innan jag försöker fixa pengar. Idiotiskt. Och när jag väl fått mitt studielån och alla fotopengar och servicehuslönen för november så kommer jag att ha så himla mycket pengar! Vilket ju är trevligt. Men gör min pankhet just nu ännu mer irriterande, den är så onödig.

Och dagar som denna är min oföretagsamhet helt obegriplig. För idag har jag varit "duktig". Vilket jag så sällan är. Åh varför varför!

Kände av min inåtvända slöhet särskilt i söndags när Björn Å. visade intresse för mitt liv, för att inte tala om när jag fikar med mamma eller pappa. Det är så sällan jag har någonting att berätta. De få aktiva guldkornen är så svåra att hitta i dimman av letargi. Ständigt frågar jag mig vad jag gör av mitt liv, men fortsätter likväl att tillbringa timmar i sträck med att läsa gamla veckotidningar och proppa i mig mat. Ständigt samma problem. De dagar jag gympar ter sig omåttligt aktiva.

Bruden bredvid mig måste ha en skruv lös. Att känna vibrationerna från galna kvinnor lärde jag mig på Billströms. När jag hade hämtat påtår stirrade hon på mig som om jag varit en tv-kändis (vilket dock killen snett mittemot henne är) och nu så sa hon med hög röst att jag blåste all rök rakt i ansiktet på henne. Fast hon sa det inte till mig utan rakt ut i luften. Och hon sitter som sagt bredvid mig, hur kan röken söka sig till henne? Och hur kan hon se det som att jag blåser den rakt på henne? Idiot.

Nu vill jag att Nelly kommer, jag har rastlös ångest. Är less på att sitta vid långbordets kant och att det aldrig blir något väggbord ledigt. Har inte varit här på eftermiddagen på sistone och det ska banne mig dröja igen efter detta.

Pappa köpte en Wittgensteinbok till mig i London och den håller jag faktiskt på och läser. Att jag började med den innan jag använt badskummet eller mascaran som jag också fick gjorde mig väldigt stolt och glad. Antagligen tillfredsställer den mitt behov av krävande krångligheter som jag inte fått tillgodosett av idéhistorian. Det har ju varit mitt stående klagomål, att den är för enkel. Jag saknar verkligen filosofins obegripligheter nu när jag är omgiven upp till öronen av rabbel som ska pluggas in. Visst krävs det överblick och sammanhang, men att uppnå detta kräver blott korvstoppning och inte någon större tankeverksamhet. Dessutom känns idéhistorian alldeles för otydlig och likgiltig ibland, med sin mångfald av tolkningsmöjligheter, av vilka man serveras en enda som i sin tur beror på föreläsaren eller kurslitteraturen. Det gäller väl filosofin också i viss mån, men utrymmet är ändå större för eget tänkande.

Äntligen kom Nelly. Och irriterade genast genom att 1) se så jävla smal ut (jag avskyr henne innerligt för det och för att hon inte en enda gång visat någon glädje över att ha blivit så smal utan bara säger att hon inte blivit det) och 2) inte visar någon entusiasm inför Hallberg & Venn-partyt imorgon.

21/3 -93 Söndag, på Thélins

1993-03-21T22:36:00.000+01:00

Skrev nästan måndag eftersom jag grubblar över hur jag ska utnyttja morgondagen på effektivaste sätt. Jag har just bestämt mig för att inte gympa idag för jag glömde bh:n hemma och Elvira kände sig trött och sjuk. Istället ska jag cykla till Bagis som ersättning.

Men då måste jag gympa imorgon, samt hämta studielånspapper på CSN och studieresultatsintyg på universitetet och åka till KB för att undersöka B-uppsatsmaterial. I vilken ordning, är frågan. Dessutom måste jag ju skriva de där attans hemuppgifterna, och alltså låna Pico och Machiavelli på universitetsbibblan. Så ut dit måste jag med nödvändighet. Om jag börjar med att åka till universitetet och går till CSN på vägen och gympar efter det (när jag lämnat min ansökan på CSN) och tar KB på tisdag? Så får det nog bli. Eller så tar jag KB efteråt, och upplever en sådan där effektiv dag som jag önskar att alla vore.

Det värsta är att av dessa planerade dagar brukar intet annat bli än att jag sover till två och sedan går upp och tömmer kylen. Men försöka duger!

Jag har med mig bilderna från 50-årskalaset i Vetlanda eftersom Björn Å. tydligen skulle vara i Bagis ikväll, och eftersom det aldrig verkar bli något spirituellt brev skrivet till Å:arna så ska han få dem, blott ett halvår efter evenemanget. Inte många har sån tur! Efter Susanne M:s kafferep igår stötte vi ihop med Opera-Kerstin i porten och när jag någon minut senare kom på att det var hon greps jag av ruelse eftersom hon och hennes kollegor fortfarande efter snart två år inte fått de utlovade logebilderna. Bedrövligt.

Att jag sitter här och inte hemma i sängen beror på att Nelly ringde från jobbet och prisade vädret och ville promenera. Av det blev intet, vi sågs här istället. Jag hade ju inte hunnit få i mig tillräckligt med koffein för att orka ens tänka på några mer avancerade aktiviteter än att fika. Sa iallafall till Nelly att jag förstod hennes handlande i lördags lite bättre nu efter att jag känt mig tvungen att diskutera det på Ritorno i fredags.
Och att min djupa ovilja mot Niklas mest härrörde sig från den hemska kvällen hemma hos henne när bara vi två skulle supa och han dök upp oanmäld och plågade mig i timmar med sin närvaro och sitt försöksintellektuella tjafs och vägrade inse hur oönskad han var för min del. Att jag dessutom anser honom vara en obeskrivligt påfrestande tönt har ju inte Nelly någon glädje av att höra.

Nu måste jag hem och hämta cykeln.

19/3 -93 Fredag, på Ritorno

1993-03-19T19:13:00.000+01:00

Är nu tillbaka där jag hör hemma, känns det som. Har inte varit här på en vecka och naturligtvis är ingenting sig likt, söte mustaschkillen har klippt håret och alla de där obeskrivliga tavlorna är utbytta mot tjusigare. Ovanför mig hänger t. ex. en naken dam utsträckt på divan med röd fjäderboa, annat det än Mona-Grisa minsann.

Lät förstås som en äkta tönt när jag i ett försök till socialisering kommenterade de omvälvande förändringarna för mustaschkillen, men förhoppningsvis blev han tillräckligt chockad över att jag sa något annat än "en kaffe tack" för att märka det.

Egentligen ska jag läsa Hobbes och Montaigne och Rabelais nu, för jag har äntligen inga yttre hinder såsom avsaknad av frågor och så för att kunna lösa de där rackarns hemuppgifterna som tyngt mitt samvete i månader, men jag måste passa på att skriva lite nu medan jag har chansen. Innan Nelly kommer, och pappa, och Elvira. Effektivt jobbat må jag säga, att klumpa ihop tre fikningar på en kaffe à 13:-.

Den här veckan har ju varit bedrövligt slö. Allt tentapluggande har lett till frosseri och komasömn, jag har sovit något enormt. Så i onsdags kväll gjorde jag pinan kort och beslöt mig för att göra omtentan istället som är på ett tillräckligt behagligt avstånd på fyra veckor. Så är det med det. Får se det som en ny erfarenhet.

En annan ny erfarenhet som jag hade tänkt mig att göra ikväll är att äntligen ringa några av mina skamligt försummade vänner. Om de nu inte har glömt mig. Äh, låt dig saknas och bli dubbelt så älskad, säger jag bara. Eller skjut upp och känn att du lever, ett annat av mina populära ordspråk.

En behaglig frid präglar Ritorno på förmiddagarna, just nu sånär som på de muntert babblande tjejerna snett bakom mig. Tänk att hela veckan lång har jag "bestämt mig" för att åka hit tidigt och plugga. Jag får väl vara glad över att det blev av till sist.

Av någon märklig anledning har jag pappas språkvård i bakhuvudet medan jag skriver nu. Kan ha att göra med att jag hade så ont i huvudet när jag skulle sova och låg och skrämde upp mig med servicehus-Katarinas berättelse om kompisen som dog av hjärnblödning, och vad jag bland annat funderade över var vad det sista jag skrivit i dagboken var, om mina efterlevande skulle tro att jag dött lycklig eller ej.
Sen drömde jag mardrömmar hela natten, vad jag minns så var det inga skrämmande saker men ändå vaknade jag till med smärta under huden av fasa, gång på gång.

Det här med att vara lycklig. Om jag hädanefter kommer iväg tidigt på dagarna och gör saker och äter och sover något mindre konstant, så kommer jag att må bra. Det är ju så, jag vet det, ändå har jag valt det falskaste och kortvarigaste uppåttjacket hela veckan. Idiotiskt. Att man aldrig lär sig.

Men jag har ju haft en del att deppa över, Nellys svek i lördags och pappas förfall i söndags. Sånt går väl inte spårlöst förbi. Men jag skulle hellre vilja bearbeta sådana saker rakt på istället för att äta och sova mig igenom dem. Nu babblar jag igen utan mål. Blir lite okoncentrerad av att behöva gå på toa utan att riktigt orka.

Men nu har jag gjort det. När jag hämtade påtår återsåg jag en gammal bekant från förra torsdagen, nämligen den fantastiskt stilige och trevlige killen som Nelly försökte bli bjuden på öl av utanför damtoan. Att hon inte lyckades berodde väl delvis på att han satt i väntan på sin date. När vi sedan stötte ihop med honom igen visade det sig att han och daten fått våra platser av Doris och Anki och när jag påpekade det frågade han som om han inte kunde tro det "är det där era vänner?" och sen med innerligt, fascinerat och rart tonfall "tänk vad världen är liten ändå!" vilket tedde sig ofantligt lustigt i ljuset av att Nelly och jag var två snyltande gaphalsar och han en fin och städad människa. Och god, tydligen.

Nu sitter han alltså här med samma date. Lyckliga hon. Undrar om Kalle ska dyka upp, som förrförra fredagen eller när det nu var. Om han gör det så hoppas jag att han kommer fram och hälsar så jag slipper sitta och pinas.

En så himla gullig baby sitter en bit bort, en ettåring kanske. Fortfarande rund och go.
Nu kom den där daten struttande på ett förskräckligt irriterande studsigt vis. Jag kan förstå om hon är glad. Smal var hon också. Oproportionerligt späd faktiskt jämfört med hans resliga gestalt. Usch.

Och jag har en massa finnar. Fast varje gång jag klagar blir det ännu värre.

Jag är en aning led på att sitta själv nu, men kan inte längta ohämmat efter Nelly eftersom jag fortfarande är sur på hennes beteende i lördags. Saken var den att jag bett henne komma hem till mig på kvällen eftersom Elvira skulle introduceras och följa med ut för första gången och jag väldigt gärna ville att Nelly skulle vara med, även om hon sedan ville åka hem och sova inför nästa arbetsdag. Och hon sa ja, hon skulle komma.
Sen ringer hon på lördagen och säger att hon ska träffa Nicklas efter jobbet och inte kan komma, varpå jag försöker övertala henne att ändra tid eller dag med honom. Det anser hon sig dock inte kunna, hon måste vänta tills han ringer igen och "höra hur han låter". Det slutar med att hon ringer igen och meddelar att hon ska träffa honom halv sju, och alltså inte hinner komma förbi mig vare sig före eller efter.
"Varför kunde du inte föreslå en senare tid?" undrade jag.
"Nä, han sa halv sju", sa Nelly. Och tillade att i det här fallet gick Nicklas före mig och att hon hade trott att jag skulle förstå. Problemet är ju att han för ett par veckor sedan meddelade att han ville "ta en paus", och att Nelly sedan dess pendlat mellan depression och hopp och att de inte hörts på flera dagar när han till sist ringde på fredagen och föreslog en träff.

Så visst kan jag förstå att Nelly ville träffa honom (från hennes synvinkel alltså, själv kan jag knappt tänka mig ett värre sätt att tillbringa en kväll). Men att bestämma något med en vän och sedan ändra det för en (dessutom inte överdrivet omtänksam) killes skull, det är för mig en dödssynd. Speciellt som jag klargjorde hur viktigt det var för mig att hon var med och träffade Elvira. Ok, allt blir inte som man vill ha det. Men när hon medvetet bryter ett löfte. Nu kom hon, och en våg av ilska vällde upp inom mig.
Att hon sen gick ut och drack en massa öl med honom är ju en annan sak, när hon envist vägrar att vara ute efter klockan nio med sina vänner på helgerna.

Ja nu har Nelly gått sin väg efter ett par timmars fikande. Jag "ventilerade" min irritation lite grann och nu känns det bättre. Men nu sitter jag och tänker att det känns som att jag bara kräver och kräver av henne och ingenting kan ge i gengäld. Rimmar illa med hur det har känts på sistone i och för sig, att jag bara får ta emot hennes gnäll hela tiden, men detta säger kanske ändå en hel del, att jag inte klarar av att ställa upp för min bästis utan att se det som ett ensidigt offer. Hoppas hon inser att jag håller på henne i alla väder ändå.

Snart kommer väl pappa. Tyvärr så mår jag ganska illa, kan nästan känna vissa sjukdomssymptom. Hur nu jag skulle ha kunnat bli smittad av något som varit i det närmaste isolerad på sistone.

Framför mig, med ryggen emot, sitter en jättesöt kille och läser någon till synes tung bok. Kan just tänka mig att han hört tillräckligt av min konversation med Nelly för att ha dömt ut mig. Lika självupptagen som vanligt.

Inte nog med att jag knappt kan skriva läsligt, jag känner mig med ens helt dödssjuk och svimfärdig, yr och ostadig och het och kall på samma gång. Oroande, jag är inte helt säker på att jag har total kontroll över mig själv liksom. Kan ju bero på för mycket kaffe kanske. Och i puderdosespegeln ser jag ett mjöligt, finnigt, plufsigt och ofräscht face. Nu kommer pappa.

12/3 -93 Fredag, på Ritorno

1993-03-12T17:31:00.000+01:00

Är behagligt bakfylleslö, inbäddad i loj dimma. Inte ens den opåpluggade tentan nästa lördag ger mig någon större ångest. Dessutom är det så fantastiskt fint väder ute, jag blev alldeles gråtfärdig av lycka över solen och himlen. Det kändes som om allt var för min skull, solen sken för att göra mig på bra humör. Kände mig nästan religiös. What a wonderful world och så.

Den beundrarlösa kvällen igår retar mig inte så mycket längre, särskilt som jag nu har ytterligare ett par saker att skratta högt på tunnelbanan åt. Och så träffade jag ju Kalle Kåks som jag är alldeles kär i. Han är så söt. Nästan så jag inte tror det.

Gud vad trött jag är. Men jag är på ett sådant humör att jag förmår intala mig hur bra det kommer att kännas efteråt. Alltså släpade jag mig hit och alltså ska jag gå och gympa sen. Har redan gjort det två gånger den här veckan, duktigt. Tyvärr har jag ätit enorma mängder också, enligt metoden att jag ska äta som vanligt eftersom mina svältförsök bara leder till frosseri. Så hellre ett par mackor då och då än ett tiotusenkaloriersmål per dag.

Nu har ännu en vecka gått som känns som att jag inte gjort någonting. Mysko.

Min redogörelse för Nelly om vad hon haft för sig på tunnelbanan kvällen innan efter stora mängder alkohol för att döva käksmärtorna:

Jo, vi satt där på tunnelbanan och du satt bredvid mig och Anki, på ytterkanten av sätet. Doris ville låna ditt läppcerat och kommenterade vilken lustig form det var på stiftet. Då säger du med hög och ljudlig stämma:
"Ja, jag brukar använda det när jag onanerar. Det är så mjukt och fint mot min lilla kli-to-ris! Så jag ligger och gnuggar, hemskt trevligt!"

Och så vidare, och så vidare. Vi andra ömsom gapskrattade, ömsom försökte få dig att byta samtalsämne, vilket tack och lov lyckades till slut. Anki som var den enda som vågade titta sig omkring sa att de medelålders kvinnorna på sätet bredvid hade svårt att hålla sig för skratt.

5/3 -93 Fredag, på Ritorno

1993-03-05T18:02:00.000+01:00

Märkligt att jag känner mig så skvalpande fet när jag så länge varit väldigt motiverad att äta sunt och framförallt motionera dagligen. Istället har jag proppat i mig fettbildande saker och legat nästintill blickstilla såfort jag fått chansen. Usch.

Och ikväll ska vi gå ut och lyssna på Teddybears och Bob Hund och träffa en massa söta manliga bekanta antagligen. Ja några obekanta lär det ju inte bli, med dessa fettvalkar.
Jag får väl ställa in mig på en trevlig musikupplevelse istället för att söka uppskattning av det motsatta könet. Fast på sistone har jag fått en lustig vana av att i kalasfullt tillstånd känna mig helt oemotståndlig. Vilket mina närmaste vänner i och för sig påstår att jag är, men jag har knappt tränat någonting på sistone (bedrövligt!) och min stjärt svämmar nu över alla bräddar som en slapp oformlig klump.

Nelly har inte dykt upp. Hon skulle kliva ur sängen så fort hon lagt på telefonluren sa hon. Vis av erfarenhet kan jag mycket väl tänka mig att hon somnat om innan dess. Bäst att jag går och ringer, det var ju ett tag sen vi fikade på tu man hand.

Inget svar. Då är hon väl på väg då. I soffan där ute sitter en ung mamma med en alldeles ny liten grodliknande bebis som jag knappt kunde slita ögonen ifrån. Om nyfödingarna ligger sådär och sprattlar och bökar så kanske man inte behöver vara så orolig över deras livskraft. Jag trodde att de var mer som i koma.

Lite oroväckande är det ju att jag lyckades komma över ett fyllehångel även i lördags. Och det utanför Riche dessutom. En aning slampigt på min ära, men trevligt nog för att jag inte ska ångra det. Märkligt att han inte har ringt förresten, så lite som jag ville det.

Mitt sociala behov är tydligen stort nuförtiden och det är väl bra. Det är bara det att nu har jag fått mersmak, så bra lyckades det bli nu senast trots min fylla. Så jag vill hångla mera! Dock inte med honom. Problemet är alltså att jag måste hitta någon annan vilket inte verkar vara ett problem i sig, men tanken på att idka sexuellt umgänge med tre olika inom loppet av några veckor ter sig en aning otrevlig. Två olika är på något sätt illa nog, och dessutom verkligt. Håhåjaja.

Nu är Nelly här iallafall, så jag kan ju diskutera saken med henne. Hon var tvungen att vänta på brevbäraren för att fråga varför hon aldrig får någon post.

3/3 -93 Onsdag, på Ritorno

1993-03-03T18:01:00.000+01:00

I väntan på pappa. Nu har jag i två dagar mest slöat och försjunkit i mig själv sådär som jag hade velat sluta med. Jag känner mig dock inte alltför livs- och ungdomsslösande för det, antagligen behövde jag en mental paus. Men nu vill jag vara aktiv och utåtriktad och arbetssam igen, och umgås mycket med vännerna. Doris har jag inte pratat med sen i söndags då vi påminde varandra om lördagskvällens bravader, och Nelly har jag knappt träffat sen i lördags förutom en kvart idag på Hallberg & Venn.

Nu har pappa varit här och gått igen för att hämta Londonbiljetterna. Imorgon åker han och Elvira och Gustaf och jag ångrar faktiskt att jag tackade nej, men det var i ett tillstånd av tillfällig sårad stolthet och konstant flygrädsla. De kunde ha frågat igen, tycker jag visserligen, men försöker trösta mig med att mina och de andras intressen knappast skulle sammanfalla så ofta. Förutom mina och Elviras förstås. Och pappa brukar ju hitta på spännande saker. Usch, vad jag vill följa med, men får skylla mig själv. En bebis skriker hjärtskärande ångestfyllt så jag blir alldeles svettig.

Nu ska jag åka hem och laga middag till familjen, men måste bara tillägga att när jag kom ner till Hallberg & Venn för att hämta pengarna Nelly var skyldig mig så sa Christian som satt bredvid henne i soffan: "Vad stilig du är!" vilket jag först tolkade som "vad tidig du är" och sen blev alldeles överförtjust och tackade glädjestrålande för. Inte ofta man får icke framtjatade komplimanger helt enkelt. Soma var söt som vanligt och kramade mig. Himla rara killar de där.

2/3 -93 Tisdag, på Ritorno

1993-03-02T15:36:00.000+01:00

Har jag ångest eller. Inte nog med att bladdret här intill är skrivet av mitt senaste fyllehångel, dessutom har jag i mina försök att rekonstruera avslutningen på lördagens Richebesök kommit fram till att jag antagligen kallade dörrvakten för idiot.

Hursomhelst skämde jag med all sannolikhet ut mig såpass att jag får vänta några månader med att gå dit igen. Egentligen bör jag inte sörja över det eftersom jag iallafall är fattig och fullkomligt livsfarlig i mitt partnersökande, men jag råkar gilla Riche. Trots att det inte är några direkt spännande människor där, men poängen är att man kan aldrig veta. Bland alla intetsägande tapetkillar kan en och annan sötnos dyka upp.

Och nu får jag väl aldrig komma in där igen. Kanske skulle ett miljöombyte inte skada, men jag vill inte ha förbrukat alla mina chanser att roa mig på Riche, man vet aldrig när behovet blir akut. Ett liv utan Riche ter sig helt enkelt tomt och utan möjligheter.

Vilket elände. Och ändå minns jag inte exakt vad som hände. Först var mina minnesfragment från det att jag ramlade i trappan och till att jag stod på trottoaren såpass svaga att jag just därför inbillade mig att jag skämt ut mig på något sätt, men sen fick jag något slags minne av att dörrvakten bett mig att gå ut och att jag då sagt att jag väntade på min kompis. Alltså Doris, som redan gått iväg med sitt fyllehångel. Jag tror att dörrvakten sa åt mig att vänta utanför och att jag därefter knackade på dörren och bad att få gå upp och leta efter Doris, vilket jag inte fick, och att jag då kallade honom idiot. Problemet är att jag inte vet om detta faktiskt hände eller om det är mina inbillade farhågor som med ens ter sig verkliga. Det känns som att det var ungefär så iallafall.

Usch vad jag skäms. Även om jag blev insläppt nästa gång skulle jag vara paranoid och tycka att alla hade bevittnat mitt fulla beteende. Bäst att jag inte går dit. Men varför sörja. Nelly vill ju aldrig gå dit ändå.

Åhh, tänk om jag sparkade på dörren och höll på. Just för att jag inte minns kan vad som helst ha hänt, och ingen jag känner var med och kan berätta. Vikten av att hålla ihop med sitt sällskap blir allt större.

27/2 -93 Lördag, på Ritorno

1993-02-27T15:21:00.000+01:00

Vi köpte sammanlagt tre trisslotter och vann inte en spänn. "Det finns ingen gud", sa Nelly. Hon är pank och jag är pank, på ett sätt som borde bekymra mig mer. För om jag inte skickar iväg lite räkningar nu och söker studielån framförallt så ligger jag risigt till. Novemberlönen från servicehuset kan jag ju fixa imorgon så får jag den om två veckor.

Nu gjorde jag ett av mina snitsiga bordbyten. Ingen annan hade skuggan av en chans, för jag markerar mitt nya revir med kaffekoppen redan när de tidigare innehavarna börjar treva efter jackorna. Så nu sitter jag som sig bör vid väggen och kan slappna av.

Fast jag oroar mig lite över om Doris och Nelly kommer att dyka upp eller ej. Eftersom jag inte lyckades få prata med någon av dem innan jag stack till gympan så läste jag in ett nytt telefonsvararmeddelande med en uppfordran riktad till dem om att komma hit.

Undrar just var Doris håller hus. Hon skulle gå ut igår så chansen finns ju att hon vaknat upp hos någon karl. Hoppas det. Själv har jag ingen som helst lust att göra så än på ett tag. Det blir alltmer klart för mig att grövre sex än gulligt hångel bör jag inte ägna mig åt annat än med någon som jag känner väl och helst är kär i. Detta innebär tyvärr ännu mer celibat eftersom jag inte har så många nära manliga vänner. Men manlig uppskattning behöver jag ju, och att hålla den på en platonisk nivå som inte får mig att kräva mer är ett problem. Särskilt i berusat tillstånd blandar jag lätt ihop uppskattning och sex.

Jösses vad förvirrat och grötigt det här blev. Jag ska inte skriva om sånt jag inte tänkt igenom tydligen. Hursomhelst blir det nog problem med att bevara min anständighet eftersom jag ständigt är i behov av muntliga och kroppsliga komplimanger. Och det är de kroppsliga som jag brukar inte ångra, men se som rätt onödiga efteråt.

Skriver jag såhär dåligt bara för att jag håller på och läser M. Kunderas Avskedsvalsen som får mig att tro att jag själv skulle kunna skriva en bok? Inte lika bra som hans, men den är såpass stillsam och enkel och otillkrånglad att den ändrat min vaga idé om böcker som jättetjocka invecklade släktkrönikehistorier. Och den har inga trista miljöskildringar, vilket även jag helst klarar mig utan. I min bok.

Nu kom Patricia och Doris.

26/2 -93 Fredag, på Kungstornet

1993-02-26T15:20:00.000+01:00

Nelly har just sprungit iväg för att köpa en trisslott till oss eftersom vi båda är i ekonomisk kris.

25/2 -93 Torsdag, på Ritorno

1993-02-25T23:35:00.000+01:00

Livet är ett elände. I linje med detta är mitt hår skitigt och min klänning stinker och min näsa blänker. Kanske hade tillvaron känts något lättare om en viss person faktiskt svarat i telefon, men det har han inte. Jag börjar lessna på hela den här historien faktiskt. Jag kanske ringer ikväll också, men sen får det nog vara slut på det här.

Och Nelly vill inte följa med ut ikväll heller. Till råga på allt fick jag gå till HSB idag och hämta ut en stor summa av mina sparpengar där för att betala mina räkningar med. Jag har redan slösat bort lite på en röd tantig klänning, som jag inte kan ha ikväll. Det var Nelly som rådde mig att köpa en ny klänning för att bli på bättre humör men att se sig själv halvnaken i ett provrum förde då ingenting gott med sig. Nu är det rätt så städat och fint därhemma iallafall om man bortser från köket och en proppfull IKEA-kasse med smutskläder i garderoben.

En kille som skulle kunna vara skåningen är här, men ingen (tack och lov?) som skulle kunna vara Kalle. I förrgår genomled jag en liten psykos när det kom in en kille som liknade honom litegrann, för jag vågade inte stirra tillräckligt mycket för att vara säker på att det inte var han.

Insåg just att jag sitter på samma plats nu som med Kalle i fredags. Ack, ack. Hur många gånger har jag inte avbrutit mitt självömkande med det råd jag brukar ge Nelly:" Att ångra sig är en form av verklighetsflykt". Minns inte vems ord de är. Ibland hjälper de.

Är det för att jag tappat lusten att ragga som livet känns så tomt? Eller för att jag vet att jag kommer att spana förtvivlat efter Kalle vart vi än går ikväll, delvis i skräck över att inte känna igen honom? Om vi nu går ut ikväll, Nelly och Doris och Anki var ju ute och drack öl igår medans jag låg hemma och tyckte synd om mig själv.

Förresten försov jag mig till föreläsningen i morse. Enda anledningen till att jag skulle vilja gå på föreläsningarna är ju i och för sig att jag vill umgås med kurskamraterna och att de inte ska glömma bort mig.

Om jag ska vara glad för något så är ju min filosofiuppsats klar nu, jag ska bara skriva ut den slutgiltiga versionen och sen får det räcka. Pappa godkände den iallafall, sen får jag se hur den håller filosofiskt. Det är det som oroar mig. Å andra sidan vinner nog varken uppsatsen eller jag på att jag fortsätter fila och putsa, då blir det väl knappt rubriker kvar till slut.
Så nu är det dags att börja med idéhistorieuppsatsen. Och alla inlämningsuppgifter, först och främst, för att jag ska få ut något studielån.

Märligt att jag låter mitt liv fortsätta såhär ändå, utan förverkligande av ambitioner eller drömmar. Utan att åka utomlands eller satsa på mitt fotande eller gå på museer eller ordna mina neg och bilder i ett arkiv eller skriva något av mer allmänt intresse än min dagbok. Visserligen njuter jag mer av min tid och det jag gör nuförtiden, jämfört med i höstas, men jag kommer ju ingen vart. Allt som skulle kunna vara utvecklande ser jag som jobbiga plikter och skjuter sålunda upp dem i det längsta. Vad är lösningen? Hur ska jag bära mig åt för att bli mer kreativ? Kanske sluta tjata om att jag vill bli det och vara det istället.

Jag tror ändå att en pojkvän skulle motivera mig på något sätt. Allt blir så mycket roligare när det finns någon som bryr sig lika mycket om det man gör som man själv. Föräldrarna funkar inte riktigt som motiverare på det viset. Och inte jag själv heller tyvärr.

Men jag är rätt glad att jag kommer iväg hit och skriver lite iallafall, med tanke på hur lätt jag har för att dra mig undan världen helt och hållet i min lilla lägenhetskokong där jag med hjälp av mat och veckotidningar kan glömma alla krav. Ett kortvarigt rus, och för det mesta kommer jag ner rätt dåligt. Men det där känns inte som ett jätteproblem just nu, för jag låter det inte stjäla alltför mycket tid. Och jag käner mig inte hopplös. Det är bara det att jag aldrig kommer igång! Kopieringsapparaten till exempel står kvar på samma fläck som i november och fyra halvfärdiga klänningar ligger i köket. Och så ägnar jag en vecka åt att grubbla över en kille! Är det sådan här jag blivit? Mitt självständiga åttaåringsjag hade inte trott sina ögon.

Jag är rätt trött i kropp och huvud. Egentligen skulle jag behöva någonting att äta enligt min nuvarande princip att äta vad jag vill när jag vill. Det går rätt bra tror jag.

En annan anledning till att jag skulle må bra av en pojkvän är att jag är så less på denna självupptagenhet. Det går mig på nerverna att älta mina små inre upplevelser i all evinnerlighet, och framförallt dem om hur jag uppfattas av det motsatta könet då. Det är banne mig dags att jag tänker lite mer på vad jag vill göra. Men jag känner mig så instängd i mig själv, av mitt fett och min bleka slappa finniga hud och illasittande kläder och platta hår, som om jag aldrig riktigt kommer förbi allt detta utan måste släpa runt på det trots att jag inser mina komplex ytlighet.

Nu kom Nelly och jag började genast glo surt på hennes smala överkropp. Men nu har jag tagit mig själv i uppsträckning eller vad det heter. Nelly köpte en macka åt mig och en hallonlyx åt sig själv. Inser just hur mycket jag älskar henne trots att hon är kär i en hemsk tönt.

Nu sitter Nelly och jag på Studion och är inne på vår tredje cider. Det blev ingen helkväll men lika bra det. Att sitta solo med Nelly är ju mitt favorittidsfördriv. Vi var på Hallberg & Venn innan och hälsade på och speciellt Soma var så gullig och kramig. Tyvärr var jag för oförberedd och reagerade bara med stelhet och nervositet. Delvis p.g.a. att min sen månader otvättade klänning stinker ammoniak eller något. Är rätt likgiltig till Kalle. Jippi.

23/2 -93 Tisdag, på Ritorno

1993-02-23T18:47:00.000+01:00

När jag skrev datumet kände jag igen det som sistadatumet på en tjock bunt räkningar där hemma. Och jag har inga pengar kvar. Borde ha ringt HSB för veckor sedan om mina pengar hos dem.

Har just läst igenom vad jag skrev igår och kan faktiskt redan småle åt det. Efter att ha suttit hos Nelly och ömkat mig trots alla föresatser att inte göra det så har jag fått en helt annan inställning till problemet. Tro det eller ej! Dels är jag inte längre lika övertygad om att han avskyr mig, alltid ett framsteg. Dels funderar jag på att själv ringa honom, och poängen är att det inte betyder att jag erkänner honom min eviga kärlek utan att jag helt enkelt skulle vilja träffa honom igen.

Sen varför han inte har hört av sig är ju en knepig fråga. Jag hantererar den genom att plåga mig med minnesbilder av hur jag ger honom fel nummer. Vilket jag i och för sig inte tror, även om jag faktiskt var rätt seg i huvudet. Men hursomhelst kan jag tänka mig att han är blyg och nervös av sig och att det är därför han inte ringt, istället för att han gick ut och skaffade sig ett nytt ragg på lördagen. Risken finns visserligen, slog det mig nu. Men summan av kardemumman är att jag inte längre är låst vid att han tveklöst föraktar mig. Vem vet, han kanske inte tyckte att jag verkade intresserad? Försöker jag trösta mig med när jag gnäller över hur mycket lättare och roligare allt skulle vara om han tog och ringde.

Men nu har jag bestämt mig. Om han inte har ringt klockan nio ikväll så ringer jag. Styrkt av lite California White såklart. Och nu ter det sig som ett litet spännande äventyr, fast jag vet att vid det laget kommer jag att vara inget mindre än ett mentalt vrak.

23/2 -93 Tisdag, på Ritorno

1993-02-23T17:58:00.000+01:00

Det är trekvart kvar tills Nelly ska komma hit, så jag måste börja på den här nya dagboken trots att jag egentligen inte har så mycket att skriva om. Inget som jag inte redan ältat i den förra alltså. Jag hade tänkt vänta tills jag fått det där telefonsamtalet ur världen så att jag inte sitter och tjatar om det tills jag blir förlamad av spattighet igen, nu när jag faktiskt har en rätt så cool inställning.

På tal om den så börjar jag äntligen kunna se pojken ifråga med normala ögon. Trots att jag tusen gånger har upprepat för mig själv den eviga sanningen att alla, även jättesöta killar, bara är vanliga människor och inte några känskokalla oberörda superrobotar så har jag haft svårt att se den här killen som något annat än en otroligt självsäker och svårroad person med oerhörda krav på sin omgivning. Vilket skulle innebära att jag inte duger.

Antagligen är det de doser av uppskattning som jag fick av Nelly och Doris igår som fått mig att inse att om jag ringer (vilket jag nog blir tvungen till) så är det inte den trista fetknoppens plågsamma förföljande av den omsvärmade, balle killen. Jag har lyssnat till mina vänner såpass att jag nästan börjat tro på att ingen är god nog åt mig och om den här killen inte vill veta av mig så är han dum i huvudet och vet inte vad han missar.

Och framförallt börjar jag fatta att om han är så som jag målade upp för mig själv igår i min självföraktande ångest, varför skulle jag isåfall vilja träffa honom? Nej, jag fick intrycket att han var snäll och rar och rolig och söt, och det är därför jag vill att han ska ringa så vi kan ses igen. Och varför skulle han ha slösat ett uns av charmigt krut på mig om jag faktiskt tedde mig så avskyvärd som jag inbillat mig?

Tänk att jag behövt ägna så mycket tid och kraft och papper för att komma fram till något så självklart! Det där att upphöja den man är intresserad av till en nästintill perfekt gudomlighet är ju ingenting nytt, jag borde ha lärt mig hur korkat det är vid det här laget. Han är ju bara en vanlig kille som förhoppningsvis inte ser sig själv som så ball och intressant att bara C. Crawford skulle duga.

Sen så finns förstås risken att han inte är ett dugg intresserad, vilket jag nästan glömmer bort, eller nej, det gör jag ju verkligen inte eftersom han aldrig ringer, men däremot är jag så peppad av Nellys och Doris peppningar att jag inte riktigt kan fatta varför han inte skulle vara det. Så underbar som jag är. Och han är ju bara en vanlig kille. Detta intalar jag mig så intensivt att jag nästan tappar intresset för honom, han skulle ju säkert tråka ut mig med en gång om vi sågs!

Jaja. Vad jag babblar. Och ändå borde jag varken tänka eller skriva eller säga ett ord om den här saken förrän jag pratat med honom. Om han har gett mig rätt nummer och om han går med på att träffa mig så kommer jag ändå att tro att han gör det bara för att slippa pinsamheten att säga nej och att det kommer att sluta med katastrof i vilket fall som helst.

Och möjligheten att han faktiskt säger nej vågar jag inte riktigt föreställa mig. Det vore för fruktansvärt. Vilken oändligt misslyckad människa jag skulle känna mig som! Obeskrivligt. Tänk om han säger att "vad vore det för idé, vi hade ju ändå inget kul tillsammans". Ojojoj. Sen kanske han inte är hemma ikväll heller, han kanske jobbar.

Usch, nu får Nelly ta och komma snart, jag orkar inte älta detta längre. Ett annat problem är att han kanske kommer in här utan att jag känner igen honom. Jag tror inte det, men de senaste dagarna har jag vägrat att se hans ansikte framför mig eftersom jag tyckt att det ter sig meningslöst om han ändå aldrig vill se mig igen.

Och så sitter jag här i hästsvans och stor grå kofta och känner mig stor som ett hus och finnig och osexig. Jag behöver tightare kläder för att känna mig någorlunda söt.

Ringde Nelly som hade försovit sig såklart så jag får väl skriva på. Tänkte inte på att ta med något läsvärt tyvärr. Å gud, tänk om han inte vill träffa mig. Vilket jag egentligen borde tolka det att han inte ringer som ett tecken på, men jag kan inte helt sopa undan misstanken om att jag gav honom fel nummer. Och enda sättet att sluta grubbla över det är ju att ringa.

Usch, hela den här historien är läskigt lik den med Sam. När han inte kom till vår date hade jag århundrandets ångest över att jag trodde att jag missförstått mötesplatsen, vilket jag ju inte hade, och sen var det jag som tog kontakt med honom eftersom en bakfull dag med honom räckt för att väcka mitt enorma intresse. Egentligen är jag helt och fullt emot idén om att jag som tjej ska ringa, eller jag överhuvudtaget. Det ska vara killen som ringer om han är intresserad, annars får det vara, fast det bygger ju på att han faktiskt ringer. Ack om han ändå gjorde det. Om han inte gör det så är han ointresserad eller övertygad om mitt ointresse eller alldeles för blyg eller har fått fel nummer och då blir jag tvungen att ta reda på vilket.

Konstigt nog har jag en smula bättre självförtroende än vanligt just nu, men det är väl ett nödvändigt mentalt lurendrejeri för att jag överhuvudtaget ska kunna ta mig igenom detta elände.

Jag tänker på att om Svante hade ringt när jag hade svarat så hade jag nog gått med på att träffa honom för att ta reda på om han mot min förmodan kunde vara något, men att själv ringa och föreslå en date skulle ha verkat mer intresserat än vad jag var. Det är faktiskt lite så i det här fallet också, men än mer känner jag hur mycket bättre det vore om han ringde, för annars kommer jag att känna ett alltför stort ansvar för att en eventuell date ska bli lyckad för att det ska vara kul. Om han ringer behöver jag ju "bara" dyka upp. Nu känns det som att jag tvingar honom.

Och Doris skulle träffa sin Niklas igårkväll och gladde mig oerhört genom att sitta och förutse hur han till slut skulle inse hur trist och ointressant hon egentligen är, detta trots att han varit ute efter henne i snart ett år! Förut har jag alltid trott att Doris är så himla cool och självsäker och har insett det meningslösa med att ifrågasätta sitt eget värde, till skillnad från Nelly och mig som alltid tror att komplimanger är en satanisk form av bedrägeri och åtlöjegörande.

22/2 -93 Måndag, på Ritorno

1993-02-22T17:26:00.000+01:00

Eftersom den här dagboken snart är slut så kan ju lika gärna idissla min nuvarande depression lite till. För jag är så ruskigt olycklig. Hela mitt inre värker oavbrutet.

Han har alltså inte ringt. Nu kan jag säga att det visste jag ju från början, men då hoppades jag iallafall, så det är inte sant. I och för sig borde jag inte sluta hoppas än, men genom mitt meningslösa ältande av allt som sas och gjordes i fredags så ter det sig med förfärande visshet klart att hann inte föll för mig det minsta, att han helt enkelt inte ser sig ha någon anledning att ringa. Visst överlever jag utan honom, men just nu känner jag mig så himla misslyckad och värdelös att det är något hemskt. Inte nog med det, utan jag anar också att allt jag utstrålade i hans sällskap var mindervärdeskomplex och sexuell ångest eller nåt. Så att han skyr mig är ju inte att undra på, och än värre är att jag kan nog räkna med att alla andra som måst utstå mitt sällskap kommer att göra det också.

Nåväl, han kanske inte är den harmoniske populäre playboy han nu i efterhand ter sig som. På något mystiskt sätt kanske han fick sympatiska känslor för mig. En del saker kan tyda på det, men det som pekar åt motsatt håll väger så mycket tyngre.

Hursomhelst, jag tror att om han skulle ringa så vet jag inte hur jag skulle reagera. Lustigt nog känns det som att min glädje skulle trängas undan helt av min redan nådda insikt om att han bara ringt för att han är en snäll kille eller att han inom kort kommer att förstå vilket mentalt vrak jag är som bara kan kräva och behöva och ingenting har att erbjuda. Med den här inställningen är det väl bara bra att han inte hör av sig. Men jag skulle ju känna mig något mer åtråvärd om han åtminstone tyckte att jag var trevlig nog att höra av sig till efter ett fyllehångel. Det är det som är poängen. Att han inte ringer får mig att känna mig som en slit- och slängtrasa, bara duglig till att dras över och sen glömma. Visserligen hade jag väl inga större planer än så i fyllan, men tydligen bör jag inte ägna mig åt sånt eftersom jag blir så känslosamt påverkad vilket är en plåga när den andra inte blir det.

Nu skulle jag kunna räkna upp en sisådär sjutton "men varför sa han/gjorde han sådär om han inte känner annat än likgiltighet för mig?" men till vad nytta? När jag nu ändå är övertygad om att han var en tillräckligt trevlig kille för att visa lite hyfs. Om han bara verkat något mer ömsint än lättad vid vårt avsked så skulle jag kanske inte oroa mig så. Att säga "men då hörs vi då" två tre gånger är inget som får mig att känna trygghet. Vad var det för fel på Svante som sa "jag ringer ikväll" och sen gjorde det också? Är detta förresten mitt rättvisa straff för de gånger jag inte ringt tillbaka? Såhär kanske Svante fick lida. Antagligen inte.

Sen kan jag ju skjuta in i detta elände att jag trots gynekologundersökning inte är helt övertygad om att jag inte är i sjunde månaden, för jag kan känna rörelser i magen som visserligen nog är för svaga för att vara sparkar men det är svårt att skylla dem på tarmaktiviteter hela tiden.

Iallafall, det känns som att jag aldrig vill gå ut igen. Den där glada, utåtriktade fyllan jag eftersträvat och ibland uppnått tidigare är ju tydligen bara att effektivt sätt att förnedra sig själv på. Varför söka det slags uppskattning som är så pass tillfällig och ytlig och egoistisk för båda parter, eller än värre bara för den motsatta? Tydligen dags att återigen besluta sig för att skärma av allt kärleksbehov och istället ägna all tid och energi åt intellektuellt arbete. Den här gången känns det mycket svårare, för nu är det bristen på kärlek från en viss person som orsakar mitt beslut och inte bara känslan av brist från en hel suddig massa.

Och Nelly är aldrig hemma. Jag skulle ha ringt henne igårkväll efter Woody Allen-filmen men kände mig så hjärtslitande olycklig och gråtfärdig att jag inte klarade av att behöva meddela att han inte ringt. För är det något jag inte vill den här gången så är det att sitta och beklaga mig i timmar. Kanske för att jag känner mig så förödmjukad, eller för att det är så tjatigt och meningslöst. Eller för att jag inte vill att någon ska veta hur mycket jag bryr mig. Eller för att jag vill verka tapper. Önskar verkligen att jag inte hade sagt ett ljud om honom på Ritorno i lördags, för nu kommer både Nelly, Doris, Patricia och Eleonor vilja veta om han ringt. Och jag kommer att spä på bilden av mig själv ytterligare som den som ingen vill ha genom att behöva säga att han inte har det. Jag hatar honom redan. Löjligt va? Om han nu skulle ringa.

Men jag sitter faktiskt och gläder mig åt att om han nu dumpat mig så kan han iallafall inte gå på Ritorno särskilt avslappnat. Hoppas isåfall att det orsakar honom åtminstone ett minimum av den smärta jag genomlidit.

Ruskigt egentligen att jag är så fientligt inställd till honom, och helt övertygad om att han faktiskt tycker att jag är värdelös. För mitt minne av honom är ju att han var glad och snäll och rar och ändå målar jag upp honom som en hjärtlös egoistisk Casanova av värsta sorten. Det måste jag sluta med. Han hade ju t. ex. en föredetta som fortfarande var kär i honom, kanske vill han inte involvera sig i någon så nära inpå henne. Han behöver ju inte förakta mig för det. Kanske är han blyg och osäker av sig och vågar inte ringa, fast det kan jag omöjligt få mig själv att tro faktiskt.

Och nu kommer jag in på varför jag inte kan tänka mig att ringa själv. Och det är nog mest av allt för att jag inte kan komma ifrån känslan av att jag isåfall skulle göra det för att straffa honom. Som att "mig kommer du inte undan minsann!". Därför har jag grubblat i timmar över om det var han som erbjöd mig sitt nummer eller om jag på något sätt tvingade fram det genom att se uppfordrande ut. Men jag använde ju hans penna. Hursomhelst, varför bad han om mitt nummer överhuvudtaget? Och redan på Ritorno? Det verkar ju faktiskt rätt angeläget. Iallafall mer angeläget än om han väntat in i det sista eller bara sagt "vi ses".

Men sen ville han hem och sova innan jobbet och det kan man ju förstå. Fast varför sa han när vi kommit ut att "ska du hem och skriva på uppsatsen nu eller?"? Det var väl knappast avsett att uttrycka hans lust att tillbringa än mer, om så sovande, tid med mig?

Att jag skriver så hiskeligt mycket om detta är väl för att jag behöver bearbeta det. Jag har ju ändå svårt att tänka på någonting annat. Förhoppningsvis kan jag läsa det här snart och skratta åt det, eller förbanna mig i efterhand för att jag brydde mig så.

Men den här hjärtsmärtan har jag inte känt sen Sam för över ett år sen. Kanske för att det inte varit någon annan sedan honom som inte varit skallig, impotent, stammat, haft en flickvän eller något annat som fått mig att inte falla.

Antagligen lider jag fortfarande av sömnbristsviter. Igår på gympan t. ex. var jag på vippen att svimma och kunde för en gångs skull inte tvinga mig själv att kämpa på. Och nu efter två nätters god sömn är jag ändå matt och svag som om huvudet inte riktigt hörde till kroppen.

Nu var Nelly hemma och hon vägrade att komma hit så jag ska gå till henne istället. Det lät som om hon tänkte fråga om han hade ringt, så jag sa hej då och la på luren med en gång. Gud vad jobbigt att jag har ännu en kväll framför mig då jag trots allt kommer att sitta och hoppas att han ska ringa. Varför kan han inte ringa! Vi skulle ju kunna gå på bio eller vad som helst. Han måste fatta att jag inte är värdelös. Han måste vilja träffa mig igen , även om jag inte kan komma på precis varför han skulle vilja det. Att han sett mig naken är ju inte direkt till någon fördel.

20/2 -93 Lördag, på Ritorno

1993-02-20T02:55:00.000+01:00

Fast det finns mycket att tillägga nuförtiden så vill jag bara skriva att jag hoppas att Kalle ska ringa, så hett att jag är nästan helt övertygad om att han inte kommer att göra det.

Nu har jag suttit här med pappa och gått igenom min mödosamt ihopknåpade filosofiuppsats som inte heller denna gång var helt felfri, men nästan. Sen i onsdags har jag sovit ungefär tio timmar sammanlagt, på dagtid. Min dygnsrytm är ruskigt omskakad. Alla slags depressioner flyr sin kos av denna sömnbrist iallafall, och jag känner mig härligt aktiv. Frågan är nu om det finns något mellanting för min del, det verkar som om jag måste antingen sova jämt eller aldrig. Jag föredrar faktiskt det senare då jag bäddas in i en härligt depressionshämmande bomull.

Nu har jag skrivit om annat fast jag sitter här med smärta i hjärtat, dels av skräck inför att Han ska komma in här vilket jag inte alls är förberedd på och dels av ångest över att Han kanske inte ringer. Vilket ter sig mer troligt ju mer jag minns av vår natt och dag tillsammans. Men, men. Inget att göra någonting åt nu. Dessutom är jag bränd av mina erfarenheter och hemskt skeptisk till att sitta och mala på i evigheter (vilket jag skulle vilja) om någon som jag kanske äcklas av om en vecka. Om han inte ringer hittar jag säkert på någon anledning till det.
Får väl tillsvidare försöka glädjas över att jag för en gångs skull gett mitt telefonnummer till någon som jag vill ska ringa. Det trista med det är bara att det brukar råda ett visst förhållande mellan hur gärna man vill att en flört ska ringa och hur snart han gör det. Svante t. ex. ringde samma kväll, vilket borde betyda att Han aldrig kommer att ringa.

Om jag nu ska precisera varför jag tror att Han inte kommer att ringa så är det ju dels för att det vore alldeles för underbart, men också för att han verkade ha så många trevliga tjejer omkring sig ändå. Jag känner mig inget vidare konkurrenskraftig tyvärr. Å andra sidan så består alla de där tjejerna av hans två systrar och en Åsa som han tydligen var på Riche med och som han dagen efter pratade om i uppskattande ordalag eftersom hon lånat honom pengar. Det räckte för att jag skulle känna mig mindervärdig. Kvinnliga vänner kan vara en trevlig tillgång men de måste vara fula isåfall. Och jag har ju aldrig sett den där Åsa men jag är övertygad om att hon är jättesöt och extremt charmig och får honom att känna sig mycket bättre till mods än jag lyckades med i min förvirrade bakfylla. Eller extrema fylla för den delen.

Jag önskar verkligen att jag inte redan på morgonen hade börjat känna mig som ett misslyckat ragg. Det är som om jag vill ge killen ifråga dåligt samvete för att han inte efter några timmars bekantskap behandlar mig som sitt livs kärlek. Det händer jämt, mer eller mindre. Förstår inte varför, i vanliga fall förbjuder jag mig själv att se mig som någons nitlott, men vid såna här tillfällen, när jag verkligen kunde ha nytta av lite okuvligt självförtroende, så ter sig alla av kvinnligt kön i hela världen som att föredra framför mig.

Så farligt var det väl inte. Och nu borde jag intala mig själv att alla tankar om att han är för söt och trevlig och rolig och smart för mig och att han därför inte har något som helst intresse av att någonsin se mig igen och till och med kommer att sluta gå på Ritorno för att inte riskera att stöta ihop med mig, är nonsens. Det skulle jag helt klart tycka om det var Nelly eller Doris som malde något sådant. Däremot har jag svårt att se att det skulle gälla i mitt fall.

9/2 -93 Tisdag, på Ritorno

1993-02-09T18:54:00.000+01:00

Än en gång är mitt liv en trist röra. När ska jag slippa dagar som igår, då att äta och sova är det enda jag klarar av? Fattar inte riktigt varför jag beter mig så, när jag mycket hellre vill vara aktiv. Och nog behöver jag vara det alltid. Har inte hört av mig till Rie än t. ex, hon måste vara enormt arg vid det här laget. Ändå fortsätter jag att skjuta upp kopierandet av hennes bilder.

Förutom att jag är uppsvullen över alla bräddar (brukar stolarna här vara så små?) så är nu mitt vänskapsliv rätt krisartat. Blev osams med Doris i lördags, anledningen var löjlig, men det slutade med att hon stod och gapade om hur självupptagen jag var och sen slängde sin ölflaska i golvet och gick. Jag hade tänkt ringa henne på söndagen men tappade helt lusten, för jag hade inte skrikit taskiga saker till henne.

Därtill kom att tidigare på lördagskvällen, när jag ännu en gång skulle ringa Nelly för att få henne att ta åtminstone en öl med oss, så sa Doris att Nelly nog skulle bli glad om jag inte ville ha med henne ut, för på Pelikan i torsdags hade hon klagat över hur jobbigt det var att jag ville att hon bara skulle gå ut med mig. Detta tänkte jag igenom på söndagen och blev allt argare. Dels över att hon suttit och sagt så till Doris och Patricia när inte jag var där och dels över att det var orättvist. Det jag inte gillar är att hon bränner alla sina pengar när jag inte kan följa med, så att hon sen inte har råd att gå ut med mig.

Men vad vet jag, kanske är jag en självupptagen egoist och har inte någon anledning att känna mig sviken. Men jag gör det ändå. Varför Doris inte har hört av sig beror kanske på att hon inte ångrar allt hon skrek, och det vore ju hemskt. Nelly har jag inte orkat prata med sedan i söndags morse, då allt jag fått höra fortfarande bara låg och grodde.

Hursomhelst känner jag inte för att umgås med dem just nu. Men jag får absolut inte "straffa" dem genom att behandla mig själv som värdelös, som jag gjorde igår. Det enda jag ska världsfrånvända mig med är hårt arbete. Kan ju alltid se det som att det inte spelar någon roll nu hur arg Rie än må vara, när jag ändå känner mig så ensam och oälskad. Bristen på manlig uppmärksamhet i lördags har ju inte direkt minskat dessa känslor. Tvärtom. Så nu får jag banne mig ägna mig åt mitt intellektuella liv istället, och framförallt sluta med att ideligen uppfylla bilden av mig själv som ensam och misslyckad. För det är ju det jag gör, dagar som igår. Som om det inte spelar någon roll vad jag sysselsätter mig med, det är ju ändå ingen som bryr sig, så då kan jag lika gärna pressa mig själv ännu djupare ner i misären.

Det är dags att jag slutar med det, min självkänsla är för bräcklig för att jag ska tillåta mig själv annat än upplyftande, kreativ självomsorg. För allt annat är så deprimerande. Jag inser det alltmer, att jag måste tycka om mig själv nu, och framför allt bygga upp min självrespekt. Att proppa sig full med mat är enbart raserande i längden, trots den lugnande men enormt kortvariga effekten.

Det är inte mycket kvar av den här boken nu, och det är ju bedrövligt att jag fortfarande är kvar i detta elände. Kanske inte lika djupt dock som när jag började skriva i den. Men när ska jag få min tillvaro innehållsrik och givande och värdefull? Hur ska jag få mig själv att njuta mer av det jag har? För att vänta på någon annan som kan ge mig allt det där är meningslöst, vilket jag nog inte har fattat ordentligt förut. Men det är som om jag inte vill att en kille ska gilla mig nu, inte förrän jag känner en trofast och djup kärlek för mig själv. Därför måste jag vänja mig av med, och förbjuda mig själv, att behandla mig som värdelös genom att göra deprimerande saker.

Det här blev så rörigt så det liknar ingenting. Men om allt detta fanns prydligt strukturerat i huvudet så skulle jag väl inte ha något problem. Nåväl, vad jag först och främst ska satsa på nu är att gå ner i vikt, för min kroppsvolym numera är om något självföraktsframkalllande. Sen ska jag göra allt det andra också, och verkligen tjata för mig själv det faktum att jag faktiskt blir rätt uttråkad av att sitta i sängen och glo hela kvällarna, även om det är vad jag låter gå före mörkrumsarbetet t. ex. Trots att jag vet att den ledighet som fås efter hårt jobb är oändligt mycket mera njutbar än oabrutet slappande.

Och jag måste bryta mitt beroende av Nelly vilket kan ske bara om jag börjar trivas med mig själv och det jag gör. Det är helt enkelt dags att få någonting uträttat alla dessa ensamma stunder. Det är det som är poängen. Att faktiskt börja göra allt det jag har tid och förmåga till, istället för att slött ligga och ömka mig själv för alla chanser jag låtit gå förbi mig.

Inga nya tankar detta. Tyvärr, för mitt hopp om att lyckas skulle vara större om jag inte så många gånger tidigare låtit min oentusiasm och apati och tröstlöshet få mig att ge upp. Jag vet inte om jag skulle behöva professionell hjälp just därför, för den meningslöshet jag kan känna är så stark att den är nästintill oövervinnerlig. Inte ens en glad, effektiv vecka utan avbrott kan skydda mig mot obegripliga svackor som drar ner mig i eländet igen. Därför känner jag mig så rädd, mitt försvar mot depressioner är så svagt.

Hur många gånger har jag inte frågat mig själv vad för storverk jag kunnat uträtta om jag inte ägnat så mycken tid och kraft åt att uttrycka mitt självförakt? Det är banne mig dags att ta reda på det nu.

Soma kom hit för att äta lunch, och nu när han har gått kämpar jag för att inte falla ner i den där sörjan av självförakt i vilken jag naturligtvis betedde mig jättetöntigt och nu avskyr han mig o.s.v. Men jag kan inte låta bli att tro att han ändrat sig ifråga om det han anförtrodde Nelly, att han skulle vilja hoppa i säng med mig. Konstigt ändå att jag ser folks positiva omdömen om mig som så enormt instabila och sårbara, medan deras förmodade agg är evigt och fast.

Nä, nu är jag helt snurrig i huvudet av sorgsen förvissning om att Soma inte har någon anledning att tycka om mig. Jag måste sluta med detta! Och alldeles febrig har jag börjat känna mig, och olycklig med smärta i hjärtat.
Men nu måste jag resa mig. Varför skulle han inte gilla mig nu? Bara för att jag kände mig lite spänd och spattig av hans närvaro? Det gjorde jag förut också.

5/2 -93 På Ritorno

1993-02-05T18:44:00.000+01:00

Sitter äntligen här i lugn och ro efter en obeskrivligt hektisk natt och förmiddag. Klockan är två snart vilket innebär att jag varit intensivt intellektuellt verksam i fjorton timmar på raken. Inte så konstigt kanske att jag är på vippen att hallucinera. På bussen på vägen hit satt jag och tittade på en tant som gick på ett biltak utan att undra över det tills bussen rullade igång igen och jag förstod att tanten varit en spegling i fönstret från andra sidan gatan.

Hursomhelst är det såhär det blir när jag inte kan annat än äta och sova istället för att ägna mig åt det fåtal plikter jag har - och som jag dessutom tagit på mig frivilligt - ända tills det är så gott som för sent. Då spurtar jag. Som i natt då jag ägnat mig åt Wittgenstein med sällan skådad flit eftersom pappa ska läsa uppsatsen idag. Så blev det ett hastverk också. Jag ska betona att det är ett utkast.

Fast helt slö har jag inte varit faktiskt, det var väl bara igår av denna veckans dagar som jag inte uträttade mer än att gå upp i vikt och att gympa med stort besvär. Sen satt jag alltså och försökte få ordning på alla lösa blad och små snuttar här och var i en salig röra medan tiden gick nåt ofattbart fort.

Nu kom pappa. Att resa mig upp för att krama honom var en idé jag inte fick förrän han gått för att handla kaffe. Visserligen sov jag en stor del av dagen igår, men ändå. Är jag trött!

Nu har pappa gått, till akupunkturtortösen. Han var så gullig! Satt och läste min uppsats och ansträngde sig och var väldigt positiv, trots alla språkfel. Förstår för en gångs skull inte alls hur vi någonsin kan ha varit osams.

2/2 -93 Tisdag, på Ritorno

1993-02-02T18:38:00.000+01:00

Sitter här med Wittgenstein igen. Inte klokt vad långsamt det går. Efter en timme i hans sällskap lägger alla mina hjärnceller av. Får se hur det går idag.

Nelly kommer om två timmar. Henne har jag känt mig så irriterad på senaste tiden, utan egentlig orsak. Kan bero på att hon varit sjuk och inte kunnat tänka på någon annan än sig själv, vilket jag förstår. Kan också bero på att hennes förhållande med Nicklas blir allt stadigare. Frågan är om jag tycker att han är en barnslig tönt och att Nelly är "värd" något mycket, mycket bättre eller om jag tycker att han är en barnslig tönt för att han stjäl för mycket av Nellys uppmärksamhet. Det är väl en kombination kan jag tro. För han är väldigt barnslig och töntig. Men trevlig och snäll.

Nu när jag lever ett sånt aktivt liv (hela en och halv dag i sträck!) ter det sig inte som något större besvär, särskilt som jag slipper ångesten som medföljer mitt deppiga slöande.

1/2 -93 Måndag, på Ritorno

1993-02-01T16:07:00.000+01:00

Har som vanligt fått flytta runt tre gånger innan jag kunnat slå mig till ro. Jag önskar verkligen att det här stället inte var så poppis, jämt får man sitta i skräck för att folk ska fråga om det är ledigt bredvid en.

Nu skrålar det dessutom från väggjukeboxen på ett väldigt störande sätt. Jag frågade den nye, hemskt söte servitören om det gick att få tyst på eländet, men det verkar omöjligt. Bara att härda ut alltså. Varför betalade de för musik utan att stanna kvar och lyssna på den, de som satt här innan? Bara för att plåga mig eller?

Är trots allt gladlynt idag, inte minst över att jag kom upp och iväg imorse för omväxlings skull. Så inte nog med att jag gick på föreläsningen, jag åkte också upp till Feffe på statistikinstitutionen för att reda ut det där med min gamla låda som står kvar under hans säng och som han ringde och gnällde om för någon vecka sen. Vi fikade på Cafe 6:an, hur trevligt som helst. Någorlunda avslappnat faktiskt, för att vara med honom. Vi hade sällskap till tunnelbanan och när jag skulle gå in på posten för att hämta pengar till ett månadskort (äntligen har jag ett!) så stötte vi ihop med gamla Micke S. som såg så sött förvånad ut över att se Feffe och mig i sällskap. "Jaså, ni är ute och promenerar?", sa han.

Sen tog jag äntligen mod till mig och frågade Feffe om hur hans date gått som han berättade om för Nelly på Riche vid jul. Den hade gått bra tydligen. De träffas fortfarande. Hon heter Ulrika, är 22 år och pluggar till fritidspedagog. Och är jättesöt. Blä, jag hatar henne redan. Och brinner av nyfikenhet.

Nu kom den där fruktade som frågade om det var ledigt, och tyvärr verkar det vara värsta sorten, en medelålders karl som inte gör något annat än glor. Bestämde iallafall med Feffe att jag ska hämta lådan på lördag.

Något annat trevligt som hunnit hända idag är att jag fick VG på tentan. Vi åkte upp ett gäng efter föreläsningen för att kolla datalistan utanför expeditionen, och jag fick granska mitt personnummer gång på gång för att kunna begripa att jag inte bara klarat mig utan faktiskt fått VG. Jag kan knappt fatta det än, så lite som jag pluggat. Jag var faktiskt rätt säker på att ha kört. Och så fick jag VG, det är ju helt fantastiskt!

Och nu sitter jag här och hade tänkt ägna mig åt Wittgenstein och sen gå och jympa, det senare inte med någon större entusiasm tyvärr. Men det ska ske ändå.

26/1 -93 Tisdag, på Café 6:an

1993-01-26T15:10:00.000+01:00

Idag är jag fortfarande på dåligt humör. Och min hand är helt slapp och halvförlamad! Ute är det så kallt att man vill gråta vilket jag inte är långt ifrån att göra hursomhelst. Åkte hit idag för att kolla eventuellt tentaresultat och föreläsningsschemat och lämna tillbaka de där böckerna. Hissen var trasig så jag fick gå upp till nionde våningen. Tentan var inte rättad, och föreläsningar var det både igår och idag. Har tvingat mig själv att stanna kvar här och gå på föreläsningen. Måste göra allt för att känna mig som en student. Pappas prat om studier som en framtidsinvestering ringer i huvudet.

Den där tjejen från filosofin jobbade inte på biblioteket nu vad jag kunde se, så jag prövar igen efter föreläsningen. Mycket möjligt att hon inte kan avskriva min numera enorma förseningsavgift och dessutom känns det pinsamt att ens hoppas, sist vi sågs hälsade jag knappt p.g.a. obeskrivlig asocialitet.

Kanske hade mitt humör inte varit lika bedrövligt om inte Nelly varit så sur. Jag lämnade dels låneböckerna och dels pappas negativ hemma hos henne i torsdags och skulle egentligen ha hämtat dem igår men blotta tanken på allt besvär gjorde att jag bara sov och åt igår, så jag ringde imorse och väckte henne och bad henne möta mig vid Odenplan som hon åker förbi med bussen. Tanken var att jag skulle stå vid hållplatsen så hon slapp gå av. Och där stod jag och frös när hon kom gående, eftersom hon inte orkat vänta på bussen som bara gick var tionde minut, och så var hon sur och otrevlig mot mig för det. Som om det hade varit för mycket begärt av mig, och jag tog väldigt illa vid mig.

Föreläsningen kan jag nog genomlida om jag intalar mig hur intressant den är, men sen ska jag till Teknis och kopiera demonstrationsbilder åt pappa och jag vill bara inte. Återigen är jag sådär att jag inte har lust med någonting, varför? Till och med det att åka hem och slöa ter sig alltför jobbigt och trist. Bäst att jag inte tänker på att jag måste ut till Fittja och fota nya, mer pedagogiska dagisbilder den här veckan. Vart tog min entusiasm vägen? Ack om jag finge sova tills jag blir glad igen! Det enda jag inte ser fram emot som ett elände idag är lustigt nog att gå och gympa. Varför är jag så ledsen? Måste ta mig ur det.

En annan sak, varför irriterar mig mamma så enormt numera? Jag får intrycket att hon är spänd på gränsen till sinnessjukdom utan att kunna peka på något särskilt. Kanske är det jag som är det. Säkert är iallafall att jag mer och mer känner att jag måste ändra på mig själv i grunden, på hela min livsföring. Funderar på att köpa ett avslappnings- och målsättningsband på Apoteket, och är inte främmande för att prova olika sätt att nå mitt inre. Ser inte sånt som meningslöst flum längre. Psykoanalys kanske vore något. För alltmer uppenbart blir det att jag inte på något vis är klar och färdig med mig själv.

24/1 -93 Söndag, på Ritorno

1993-01-24T14:56:00.000+01:00

Här igen. Alldeles för mycket folk här som vanligt, och ute snöar det.
Förutom att jag känner mig tjock och bedrövlig så gnager dessutom en tagg i bröstet av mitt slampiga beteende i torsdags. Nelly och Doris vill dock bara kritisera att jag tydligen höll på att bråka rätt rejält med den där stackars Bosse om att han inte uttryckligt nog bedyrade mig sin djupa och äkta kärlek. Suck.

Försöker att inte ha alltför mycket ångest för att Micke B. antagligen såg mitt inte direkt pryda fyllehångel på Riche. Om han såg det och brydde sig, alltså tycker att jag är en slampa, så ska väl det betyda att han inte är helt likgiltig för mig iallafall. Men att han följde med Nelly hem och ville hoppa i säng med henne grämer mig djupt. Att hon nekade honom är dock bra. En fin revansch.

Gudars vad deppig jag börjar känna mig. Kan inte bero enbart på att jag sitter i en klänning som verkligen låter min fetma komma till sin rätt.
Jag känner mig verkligen som en social katastrof, som bara skrämmer bort alla söta killar. Jag måste nog sluta upp med att vara mig själv så himla mycket.

Och nu ska jag vara lite positiv, såna här små ångestattacker är övergående, och jag hade ju kul i torsdags. Om bara Micke B. hade verkat gilla mig lite mer så jag slapp tvivla, och slapp tro att jag vid alla våra möten raserar den lilla respekt han kanske lyckats uppbåda gentemot mig medan han sluppit träffa mig.

I övrigt funkar mitt liv rätt bra, förutom att jag vaknar ibland på morgnarna och genast grips av ekonomisk depression. För mina pengar försvinner så enormt fort. Men jag är åtminstone någorlunda aktiv och entusiastisk.

Nelly kom och var sådär att hon inte gör en människa glad, men hon har jobbat idag och var ju också ute igår, dock inte till sent. Ändå lyckades hon somna hos en pensionär. Synd att jag måste gå om tre kvart.

22/1 -93 Fredag, på Ritorno

1993-01-22T14:52:00.000+01:00

Igår satt jag här med Nelly när plötsligt Micke B. dök upp. Sen kom Doris också, och så gick vi hem till Nelly allihop och söp. Därefter tog vi en taxi till Riche och jag raggade upp en söt kille som följde med mig hem och visade sig vara rätt tråkig. Och flint.

Kul kväll iallafall, men jag hade hellre hoppat i säng med Micke B. som jag antagligen gjorde bort mig gränslöst inför. Jeanette och Magnus från idéhistorian var där och särskilt Magnus kramade om mig med ohämmad entusiasm. Synd att jag var så läskigt full bara och inte minns så mycket direkt.

21/1 -93 Torsdag, på Ritorno

1993-01-21T18:33:00.000+01:00

Har just sorterat ut bilderna till pappa och vill nu kopiera om allihop, de är alldeles för mörka ju! Usch vad värdelös jag känner mig. Dessutom höll jag på i evigheter igårkväll, liksom kvällen innan, och inte inträdde den där känslan av harmoni och välbehag som jag brukar få när jag är aktiv. Nä, jag har verkligen legat av mig.

Nu kom tanten ut och ropade mitt namn, det var telefon till mig, nämligen Nelly som försökte få det att låta som en smärre katastrof att jag inte hade ringt såfort jag kom till Ritorno.

Jag var på Jympateket och solade innan jag kom hit och är nu röd och fnasig och ful i ansiktet. Och det verkar som om en hel del av min hårfärg försvann när jag tvättade håret imorse. Är jag på gnälligt surt humör eller? Kan ha att göra med att P ska med ut ikväll, blotta nämnandet av hennes namn väcker min irritation numera. Vet inte riktigt varför, utom att hon är snål och självupptagen. Och rätt tråkig.

Måste kuska iväg till universitetet idag också med de där omåttligt försenade biblioteksböckerna. Innan de skickar kronofogden på mig. Antagligen är jag uppe i en tresiffrig förseningsavgift vid det här laget. Å, hoppas det är PMS jag har så att min mens äntligen är på väg. Ringde faktiskt och beställde tid hos gynekologen häromdagen, ska dit i februari någon gång.

Annars har väl inte mycket hänt på sistone utom att jag varit ovanligt energisk den här veckan och gjort bra saker. Har dock x antal telefonsamtal att ringa kvar, bl. a. till de vänner jag faktiskt har men kanske inte så länge till om jag inte hör av mig nån gång.

18/1 -93 Måndag, på Ritorno

1993-01-18T17:57:00.000+01:00

Är jag mig själv eller? Obegripligt nog kom jag iväg till Fittja idag och är nu alldeles uppsvullen av självbehag. Lämnade nyss in filmerna på Odenlabbet så än kan jag inte ropa hej, men ändå!
Och att min handstil är så liten och prydlig helt plötsligt, är det också ett tecken på att jag blivit en ny effektiv människa?

Enormt skönt att sitta inne i värmen nu efter allt rantande runt i orkanvindarna på jakt efter ett dagis att fota. Till slut hamnade jag på ett nere vid sjön, samma som pappa jobbade på faktiskt, och blev bjuden på kaffe tills föreståndarinnan hade tid att ge mig fototillstånd med villkoret att jag kommer dit med de bilder som ska publiceras så att föräldrarna kan godkänna. Och sen blev jag förd till en av avdelningarna där alla barnen var jättesöta och glada och högljudda och villiga att låta sig fotas. Jag blev helt exalterad och vill nu jobba på dagis. Det enda som retar mig nu är att jag faktiskt glömde bort att presentera mig i hastigheten, pinsamt.

Om jag ändå kom igång och fotade mera nu, det är ju så roligt, även om jag blir helt utmattad av koncentration rätt snart.

Nelly ska komma hit. Jag har inte varit ute sen förra lördagen, då vi satt hos mig hela gänget och sen åkte till och kom in på Riche. Förstår inte att Nelly har så mycket emot det stället, visserligen är man sin egen lyckas smed som hon säger, men var är man inte det? Jag brukar minsann ha kul. Men var alla söta trevliga pojkar håller hus är en gåta. Alla kan ju inte vara upptagna heller. Det måste vara något ställe vi missat.

I lördags träffade jag förresten Micke B. för första gången på tre månader. Manad av Nelly ringde jag honom äntligen, för att få låna en gammal tenta och hans Love and Rockets-skivor. Inte lät han så himla glad över att höra min röst, men han är ju ingen man av häftiga känsloyttringar.

Desto större var min förvåning när vi möttes utanför pressbyrån vid Odenplan och han tycktes överväldigad av min nya frisyr och hårfärg. I och för sig var det jag som började med att utbrista: "Men vad du ser annorlunda ut!", för han hade skägg och utsläppt yvigt hår, men sen upprepade han gång på gång att "men du har verkligen förändrats!" och eftersom jag inte lyckades upptäcka några spår av äckel i hans tonfall så muttrade jag något om att han inte hade sagt om det var en förändring till det bättre eller till det sämre, och då sa han faktiskt att han minsann tyckte att det var till det bättre. Och det är den största komplimang jag någonsin fått av honom. Jag är fortfarande chockad. Sen berättade han helt av sig själv att han "fått en ny flickvän". Nån Kajsa. Vore verkligen kul att få se hur hon ser ut, och är.

Nu är Nelly här. Jojos och Jannes bebis har kommit! Jag vill också ha en.

17/1 -93 Söndag, på Ritorno

1993-01-17T17:49:00.000+01:00

Är mer än vanligt trött i huvudet. Tentan är gjord. Om jag klarar den är det ett mirakel så lite som jag pluggat. Fick ihop Hegel rätt snitsigt men om det var rätt eller ej vet jag inte. Jag satt uppe hela natten men stirrade mest rakt fram och tänkte på annat och kände på mina muskler och funderade på om jag är gravid i sjunde månaden eller varför min mage annars är så stor och min mens så fantastiskt oregelbunden.

Jag kan bara inte fatta hur min pluggdisciplin har kunnat bli så usel. Hela veckan har bara runnit iväg och jag har flitigt sysselsatt mig med att sova och skjuta upp pluggandet till nästa dag. Bedrövligt. Konstigt att jag lyckades svara på allt ändå, men essäfrågan om liberalismen får jag nog inte många poäng på, en typisk sån där företeelse som jag trodde mig veta tillräckligt mycket om för att inte plugga så mycket på. Usch. Nu kom Nelly.

8/1 -93 Fredag, på Ritorno

1993-01-08T17:37:00.000+01:00

Svante ringde två gånger igårkväll. Jag var dock "inte hemma" nån av gångerna men oroade mig för att han skulle tro att jag lät bli att svara bara för att det var han. Så var det ju visserligen, men det hela är ju en aning mer komplicerat än så. Jag lät bli att svara inte för att jag inte vill träffa honom utan för att jag inte vet om jag vill.

Jobbigt. Han lät rätt så trevlig, men jag vet verkligen inte. Är det värt besväret? Tråkigt nog är jag ganska säker på att jag såg honom på Café 6:an idag när jag fikade med kursarna (som nog inte hatar mig ändå). Jag hann inte kolla tillräckligt noga för att vara övertygad, för om det nu var han så tittade han åt mitt håll så ofta. Nu är Nelly här.

7/1 -93 På pizzerian

1993-01-07T17:36:00.000+01:00

Sitter här och väntar på min bakfyllecalzone. Mår rätt bra trots allt. Hade väldigt roligt igår, mycket hände såsom det ska göra under en helkväll. Får dock ångest vid tanken på hur mycket pengar jag bränt.

29/12 -92 Tisdag, på Ritorno

1992-12-29T11:52:00.000+01:00

Pappas födelsedag vilket jag för en gångs skull inte glömt utan tvärtom har jag köpt ett par rödrutiga boxershorts åt honom. Trist, men han ville ha kalsonger.

Deprimerande nog har jag inte fått tag på Nelly. Jag fattar inte var hon kan vara! Antagligen har hon dragit ur jacket för att få sova ifred, hon var ju ute med Nina igår. Fast hon skulle plugga! Och det borde jag också göra, tyvärr är jag duktigare än någonsin på att låtsas som det regnar och strunta i alla hemuppgifter jag måste göra på grund av gruppövningsskolk. Och Heidegger. Och B-uppsatsen!

Istället fördriver jag mina dagar som vanligt, som om jag faktiskt hade semester alltså. Skrämmande att jag är så van vid detta slappa leverne. Mitt slappande är dock mera lustfyllt nuförtiden, jag läser och pysslar i hemmet och gympar och träffar vännerna istället för att enbart äta och sova. Och så glor jag på tv förstås, vilket inte känns lika depraverat nu när jag kan sitta i soffan istället för att ligga på sängen. Min ommöblering och mitt heminredande har förlorat nyhetens behag vid det här laget tyvärr, dessutom borde jag ha dammsugit i morse. Det glömde jag alldeles bort, liksom jag förträngde att jag skulle ha tagit med mig Heidegger hit för att få nånting gjort. Särskilt som jag ska hem till Bagis ikväll, vad skönt det hade varit att ärligt kunna säga sig ha tillbringat dagen åt intellektuell verksamhet. Det var så länge sen. Usch. Nu går jag och ringer Nelly igen, hon måste ju vakna eller komma hem nån gång. Ju förr desto bättre.

Nu svarade hon minsann, och sa nånting om Pelikan och grannen när jag frågade var hon hållit hus. Hon envisades med att vara för bakfull för att kunna komma hit, så jag får väl pallra mig hem till henne.

27/12 -92 Söndag, på Ritorno

1992-12-27T01:07:00.000+01:00

Har tydligen inte skrivit på nästan två veckor. Det kan bero på att jag inte fikat på egen hand, men framför allt på att om jag hade skrivit, hade det bara blivit en massa dravel om Tom och honom har jag hela tiden känt mig för osäker på för att vilja skriva om.

Jag kan varken uttrycka mig eller hantera pennan just nu för jag är så in i norden trött. Sov nog bara fem timmar i natt. Vaknade bakfull i förmiddags och har varit superaktiv sedan dess, borrat fast en hylla och gympat och så, men nu har tydligen stenblocket ramlat ner ändå. Angående Tom så är det ju skönt att jag inte skrivit om honom, så som den historien utvecklat sig. För att fatta mig kort: han har inte ringt. Så är det med det. Jag är arg över hans fräckhet och hoppas att jag ska stöta på honom i något lämpligt sammanhang då jag kan få uttrycka mitt djupa förakt genom antingen ignorering eller iskyla.

Vi hamnade på Riche igårkväll Nelly och jag. Nelly vägrade först att närma sig stället men jag ville så gärna, dels för att chansen fanns att stöta på Tom där (det gjorde jag dock inte) och dels för att jag ville komma över den känsla av att vara en utstött tönt jag haft sen vi blev nobbade i kön förra lördagen. Nu kom vi in utan problem, trots att båda de dörrvakter som nobbat oss varsin gång stod i entren. Sen satt vi och pratade sex och sånt i allmänhet och Nellys senaste fyllehångel i synnerhet tills vi vart alldeles förstörda av ömhetsbehov.

Sen dök Feffe (exet) upp med Uffe, Danne och Micke + hans tjej och de satt hos oss tills det som vanligt stängde alldeles för tidigt. Det var verkligen jättekul att träffa Feffe, han var så söt. Det var även Micke och Uffe, den senare var alldeles till sig av glädje över att träffa mig. Undrar hur hans rygg mår idag, han envisades nämligen med att lyfta mig i luften när vi skulle skiljas åt.

Just det, Hedda var där också, smal och söt i tjusig klänning, och jag lyckades prata någorlunda avslappnat med henne. Men vad synd att jag aldrig skrev det där brevet med en bön om att vi skulle reda ut vår relation. Det får väl bli till våren. Som är på väg! Och julen den är över. Mycket väsen för ingenting skulle jag vilja säga. Men det var himla trevligt att bo i Bagis och umgås med familjen. Enda smolken var att jag faktiskt inte fick den där sängen som jag drömt om. Jag trodde så starkt att mamma tagit till sig av mina oändliga monologer om den och velat överraska mig å det grövsta med att ge mig den. Men icke. Jag var faktiskt så säker på att det omöjliga skulle ske att jag brukar stirra på min gamla 200-kronorssäng som om jag inte kunde tro mina ögon att det inte är en IKEA-säng som står där.

Nu kom Nelly. Med macka. Jag är avundsjuk.

26/12 Nelly på Riche

1992-12-26T17:05:00.000+01:00

Hej A!

Jag kommer inte på nåt direkt att skriva. Förutom att jag är underligt nykter & känner mig överdrivet påklädd (uppklädd i strypslet). Men det é ju rätt fint tycker jag.

"Du får gärna skriva nåt." Betyder det att du inte gillar min teckning? Hursomhelst. Vi är på Riche & jag lämnar ogärna dricks då jag anser att det är pengar som tillhör mig mer än servitören. Ändå fylls jag av skuld då jag inte lämnar nåt.

Och nu går du på toan ("todelo") igen. Ett himla springande. Jag vill hellre att du satt här mé mig hela ti'n. Dom spelar Rolling Stones iallafall. Sebastian Johansson (som känner Nicke (& Micke)) som jag var kär i, i flera år, gilla Rolling Stones, enormt.

Min tandställning skaver. Om jag bara blev full nog att sluta känna den. Du är verkligen super, trupersöt & att diverse vill ha sex med dig förvånar mig inte även om jag personligen är något avigt inställd till det handlandet, hur underbar jag än tycker att du är. Jag skulle vilja få ihop dig & Soma men du är så reluctant när det gäller vad för vinkar jag får ge honom och inte ge. Han har svårt att förstå vinkar. Han är helt jävla döv när det gäller tjejer som intresserar sig för honom. Han uppfattar inte intresset.